walkingbass

Under hela min livstid har jag lyckats med två så kallade practical jokes. Det ena skulle, om det blev allmänt känt, tvinga mig bort från Jönköping, sannolikt också en bra bit utanför kranskommunerna, medan det andra tål att återges.

Efter en spelning , där jag hade släpat med mig exakt all utrustning jag äger, vilket inkluderar kontrabas, två elbasar, förstärkare, högtalare och ett otal andra pryttlar, konstaterade jag att blåssektionen hade glömt sin notställsväska. De hade naturligtvis för länge sedan lämnat platsen för evenemanget. På samma sätt som råttor skulle lämna ett sjunkande skepp. Vän av ordning tycker kanske att det är lätt hänt att glömma en väska. Lägg då märke till att en blåsare har två(2!) ting att komma ihåg efter en spelning. A: instrumentet. B: notstället. Som den alltigenom goda människa jag är, hivade jag trots allt in väskan i bilen och när jag kom hem framåt småtimmarna, lade jag ut en annons på Blocket med texten:

"Notställsväska med 6 st ställ, lämplig för blåssektion säljes till
högstbjudande. Inga skambud tack. Ställen är i fint skick om än en smula
anfrätta av ventilolja, utmärkt väska för övrigt, eftersom den är mycket svår
att glömma kvar efter spelningar. Lättpackad i vilken bil som helst."

Jag mailade sedan en länk till annonsen till orkestern ifråga. (Två timmar sedan hade jag för övrigt ett bud på väskeländet från Hälleforsnäs.) I min torftiga tillvaro är ett sådant tilltag höjden av festlighet och humoristisk bravur. Jag kände mig som en komikens Mozart, som en lustigkurrarnas Maradona, som en spjuvrarnas Paganini. Ja, du förstår.

Döm om min förvåning när en ur blåssektionen applicerar ett identiskt skämt på undertecknad. Det är nesligt, omoget, grått och fantasilöst och borde enligt lag förbjudas. Det måste var möjligt att i framtiden mönsterskydda en sådan genial idé.