walkingbass

1977 visade SVT en ny underhållningsserie på lördagar, namnet var Semlons dalar. Jag var 12 år och begrep inte ett skvatt av Povels ordvitsande och var, som jag minns det, besviken på att det överhuvudtaget fick utrymme en lördagkväll i TV.

Som nybakad lärare på 90-talet, med som främsta mål att överleva musiklektionerna på mellanstadiet, var Lingonben en återkommande räddare i nöden:

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla Hästen heter Sverker

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp Kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar, hur skall lillan orka?

Succén var given och ungarna tjöt av skratt. Förmodligen för att han lyckades driva med den begreppsvärld som de själva precis lämnat. Povel klev rätt in i barnens skrattcentra utan att passera Gå och torde ha varit en fenomenal musiklärare för vilka åldrar som helst. Men Semlons dalar gick inte att förstå.

Ungefär 14 år senare spelar jag och mina kamrater några gånger med Anne-Lie Rydé som dammat av kioskvältaren Gräsänklingblues. Hon gör den ganska skitig och tunggungig och byter ut Stig Järrel mot Lena Philipsson och det biter hela vägen.
 
På senare år fick jag upp ögonen för Povel som den musiker, instrumentalist han var. SVT visade ett par program där Povel arbetar med Sven Olssons Trio och det är ekvilibristisk kammarjazz på högsta tänkbara nivå. Sture Åkerberg och Sven Olsson verkar ha ett innerligt leende genom varje musikstycke och det sitter som en fläskläpp. 

Min sista glimt av Povel var när Vardagsrummet, Svarta Börsen, Jönköping hade avslutningskonsert i Konserthuset. Vi som medverkade fick sitta i soffor på scenen och jag satt två meter från Povel som kisade mot strålkastarna och blev lite småirriterad över att kamerorna blixtrade från musikerna på scenen. Han var helt omringad. Backa Hans och sonen Mikael fick göra sitt yttersta för att hänga med i hans musikaliska krumsprång och gjorde det elegant och tyngdlöst.   

Att Henrik Dorsin fick Karamellodiktstipendiet samma dag som Povel dog känns helt naturligt. En ung ramelist från Lidingö vars hjärna kokar i ett ständigt textligt högtryck och lika dödsföraktande lånar element från olika musikstilar.

Jag såg Miles på Gröna Lund i slutet av 80-talet, om jag inte minns helt fel var det i samband med att Amandla släpptes. Han omgav sig med ett mycket ungt och funkigt band och stod med ryggen mot publiken och kved fram sina elektrifierade sordintoner. Han yttrade inte ett ord under hela konserten och om jag skall vara ärlig lämnade kvällen inget bestående intryck.

Min granne, i Skarpnäck vid den här tiden, jobbade på Gröna Lund och berättade en skröna om Miles:

Som brukligt är hämtades Miles vid något tillfälle upp vid Arlanda i Gröna Lunds vita limousin. Miles sätter sig med all önskvärd indignation och fäller ner sina svarta glasögon och kastar en hastig, genomborrande blick på chauffören och väser med spelad förvåning "Ahh, a white nigger."   

Under hela min livstid har jag lyckats med två så kallade practical jokes. Det ena skulle, om det blev allmänt känt, tvinga mig bort från Jönköping, sannolikt också en bra bit utanför kranskommunerna, medan det andra tål att återges.

Efter en spelning , där jag hade släpat med mig exakt all utrustning jag äger, vilket inkluderar kontrabas, två elbasar, förstärkare, högtalare och ett otal andra pryttlar, konstaterade jag att blåssektionen hade glömt sin notställsväska. De hade naturligtvis för länge sedan lämnat platsen för evenemanget. På samma sätt som råttor skulle lämna ett sjunkande skepp. Vän av ordning tycker kanske att det är lätt hänt att glömma en väska. Lägg då märke till att en blåsare har två(2!) ting att komma ihåg efter en spelning. A: instrumentet. B: notstället. Som den alltigenom goda människa jag är, hivade jag trots allt in väskan i bilen och när jag kom hem framåt småtimmarna, lade jag ut en annons på Blocket med texten:

"Notställsväska med 6 st ställ, lämplig för blåssektion säljes till
högstbjudande. Inga skambud tack. Ställen är i fint skick om än en smula
anfrätta av ventilolja, utmärkt väska för övrigt, eftersom den är mycket svår
att glömma kvar efter spelningar. Lättpackad i vilken bil som helst."

Jag mailade sedan en länk till annonsen till orkestern ifråga. (Två timmar sedan hade jag för övrigt ett bud på väskeländet från Hälleforsnäs.) I min torftiga tillvaro är ett sådant tilltag höjden av festlighet och humoristisk bravur. Jag kände mig som en komikens Mozart, som en lustigkurrarnas Maradona, som en spjuvrarnas Paganini. Ja, du förstår.

Döm om min förvåning när en ur blåssektionen applicerar ett identiskt skämt på undertecknad. Det är nesligt, omoget, grått och fantasilöst och borde enligt lag förbjudas. Det måste var möjligt att i framtiden mönsterskydda en sådan genial idé.