Varför, varför, varför?
Jag var på skivantikvariatet och letade efter Patti Austins Real me.
Skälet? Jag längtade efter den slicka, smekande, omsorgsfullt arrangerade och helt oemotståndliga versionen av Smoke Gets In Your Eyes. Den finns naturligtvis inte utan jag vandrar hem med en skiva av Patti Austin som heter Patti Austin från 1984 i tron att den för ett ögonblick skulle kunna jämna till de hårda kanterna i min stelfrusenhet eller åtminstone fylla min törstande musikstrupe med lite söt nektar eller varför inte tapetsera mina såriga örongångar med spunnet socker. Fasen heller. Jag hade glömt hur eländig åttiotalsmusiken kan låta när den är som sämst. Statiska trumprogrammeringar som låter som tagna ur en hemkeyboard för 499 spänn på Clas Ohlsson. Taskiga syntljud som inte har den gamla fetvaddiga klangen som väller ut över alla kanter utan ett genomskinligt sound som bara blippar omkring i ljudbilden. Och syntbas. Det kan vara det coolaste som finns (jag ljuger, tro mig inte) men såhär tjugofyra år senare har jag lust att kräva skadestånd för det plastiga surrogatet till en elbas som finns på några låtar. När jag har simmat omkring i den syntetiska musikpölen en stund vill jag bara bort från sörjan. Besviken. Förkrossad. Bitter. Skall det verkligen behöva vara så här?
Patti? Jag trodde vi var ämnade för varann?
Skälet? Jag längtade efter den slicka, smekande, omsorgsfullt arrangerade och helt oemotståndliga versionen av Smoke Gets In Your Eyes. Den finns naturligtvis inte utan jag vandrar hem med en skiva av Patti Austin som heter Patti Austin från 1984 i tron att den för ett ögonblick skulle kunna jämna till de hårda kanterna i min stelfrusenhet eller åtminstone fylla min törstande musikstrupe med lite söt nektar eller varför inte tapetsera mina såriga örongångar med spunnet socker. Fasen heller. Jag hade glömt hur eländig åttiotalsmusiken kan låta när den är som sämst. Statiska trumprogrammeringar som låter som tagna ur en hemkeyboard för 499 spänn på Clas Ohlsson. Taskiga syntljud som inte har den gamla fetvaddiga klangen som väller ut över alla kanter utan ett genomskinligt sound som bara blippar omkring i ljudbilden. Och syntbas. Det kan vara det coolaste som finns (jag ljuger, tro mig inte) men såhär tjugofyra år senare har jag lust att kräva skadestånd för det plastiga surrogatet till en elbas som finns på några låtar. När jag har simmat omkring i den syntetiska musikpölen en stund vill jag bara bort från sörjan. Besviken. Förkrossad. Bitter. Skall det verkligen behöva vara så här?
Patti? Jag trodde vi var ämnade för varann?
Kommentarer
Trackback
