Storstadsneon
Som någon eventuellt anar tillbringar jag dagarna (nåja) med att leta efter mina mintgröna tröjor och det förlorade hårfästet. 80-talet har intagit mig, den tid då storstadsromantiken som mest intensivt formulerades i de svenska rocktexterna. På 50/50 (Ronander) duggar dessutom fraserna om livets verkliga nattsida bokstavligen tätt:
"vilda barn leka bäst
i gryningen
ett stilla regn"
"klockorna slår timmen noll
jag tror jag börjar tappa kopntroll"
"miriam-ge mig lugn o ro
regnet piskar hårt i natten"
Världen verkar kall och hård i ronanderland bland blänkande asfalt, regn och neonljus. Som jag minns det levde jag i en trygg och fin värld där jag företrädesvis övade klassisk gitarr, men det var nog en illusion:
"mamma älskar barnen
o dom virar in sig i folie
året 84
en obotlig polio"
"Mil efter mil, Rulla! Automobil!"
