Sångare?
Läste Nils Hanssons recension av de återföreningskonserter Police gjorde i Stockholm och blir förbryllad. Överlag är det en positiv recension men Hansson behandlar som den kritiker han är Sting med en märklig attityd. Han berättar bland annat att Sting inte sjunger som han gjorde för 25 år sedan då han hade "en av rockhistoriens mest osannolika falsettröster". Märkligt. Jag har alltid tyckt att Stings särart alltid har legat i att han har sjungit så obehindrat på höjden utan att använda falsett. Bee Gees däremot är finfina på att sjunga i falsett. Och Philip Bailey. Tycker jag. Alltså.
Hansson lyfter också fram de andra medlemmarna i Police, Copeland och Summers, och redogör för deras styrka som musiker. Jag håller med. De är stilbildare och tillsammans är de magiska. Men. Hallå. Vänta. En saknas. Ja. Han som sjunger och spelar bas. Sting är inte bara en formidabel sångare. Han är också en stilbildare som basist med basgångar som inte bara pumpar energi i Police utan också är ett sirligt hantverk med snickarglädjens krumbukter runt Summers paviljongbygge. Sting förmår att bygga låtarna kring basen. Och han gör det samtidigt som han sjunger.
Sting är en av de artister som är för kompetent för att falla den helskraja svenska kritikerkåren på läppen. Skälet? Jo, han kan spela, sjunga och har uppenbarligen rätt grundmurade kunskaper om musikalisk form och komposition. Han kan tydligen något annat än tjocka barréackord med taskig dist. Jo, han kan plocka upp udda taktarter, countrypastischer, ryska nationalromantiker, storstadsromantisk noirjazz och blanda det med ett klassiskt popidiom och dessutom få ihop det till en enhet. Han förverkligar sin idé genom att engagera utsökta musiker. På Stings första soloplatta, The Dream of the Blue Turtles, fanns representanter från den nya jazzens absoluta elit. Branford Marsalis, Kenny Kirkland, Omar Hakim, Darryl Jones. Ett rätt stort steg att ta från Police som när det begav sig var en av de riktigt stora arenagrupperna.
För några år sedan såg jag en dokumentär kring en skivinspelning där Sting förklarade för de gamla gubbarna i The Memphis Horns hur man spelar i 7/8-takt.
Det borde naturligtvis vara förbjudet att vara så pretentiös.
Hansson lyfter också fram de andra medlemmarna i Police, Copeland och Summers, och redogör för deras styrka som musiker. Jag håller med. De är stilbildare och tillsammans är de magiska. Men. Hallå. Vänta. En saknas. Ja. Han som sjunger och spelar bas. Sting är inte bara en formidabel sångare. Han är också en stilbildare som basist med basgångar som inte bara pumpar energi i Police utan också är ett sirligt hantverk med snickarglädjens krumbukter runt Summers paviljongbygge. Sting förmår att bygga låtarna kring basen. Och han gör det samtidigt som han sjunger.
Sting är en av de artister som är för kompetent för att falla den helskraja svenska kritikerkåren på läppen. Skälet? Jo, han kan spela, sjunga och har uppenbarligen rätt grundmurade kunskaper om musikalisk form och komposition. Han kan tydligen något annat än tjocka barréackord med taskig dist. Jo, han kan plocka upp udda taktarter, countrypastischer, ryska nationalromantiker, storstadsromantisk noirjazz och blanda det med ett klassiskt popidiom och dessutom få ihop det till en enhet. Han förverkligar sin idé genom att engagera utsökta musiker. På Stings första soloplatta, The Dream of the Blue Turtles, fanns representanter från den nya jazzens absoluta elit. Branford Marsalis, Kenny Kirkland, Omar Hakim, Darryl Jones. Ett rätt stort steg att ta från Police som när det begav sig var en av de riktigt stora arenagrupperna.
För några år sedan såg jag en dokumentär kring en skivinspelning där Sting förklarade för de gamla gubbarna i The Memphis Horns hur man spelar i 7/8-takt.
Det borde naturligtvis vara förbjudet att vara så pretentiös.
Kommentarer
Postat av: RE
Och hur låter dina höga toner nuförtiden? Annorlunda än på "nittonhundratalet"?
Trackback
