Calaisa, Vätterstranden
Ingen lätt uppgift att erövra Jönköping en kall augustikväll med rader av medelålders lärare i publiken och resten tonåringar, vars enda relation till country är de plågsamma försök som svenska dansband levererat i reklamsnuttar i TV4. Jag var själv tveksam till hur Calaisas musik skulle funka i sammanhanghet, ja, som många andra svenskar satt jag och svalde ner en tjock klump av sentiment när dokumentären Att leva sin dröm visades, men att leverera något som når ut till en, på alla sätt, spridd publik är bevisligen något annat. Calaisa rör sig i samma musikaliska fålla som Dixie Chicks och förvånar mig, uppriktigt, med att göra det så säkert, med attityd, musikanteri och framför allt naturlighet. Stämsången är klockren och bandet svängigt, på riktigt.
För oss frusna svenskar framstår ju Calaisa som en aning udda, men i ett internationellt (läs amerikanskt) perspektiv är de ju inte direkt ensamma och kommer naturligtvis alltmer jämföras med den uppsjö av countrygrupper som finns i väst. Jag får, fortfarande en aning förvånad, säga att jag tror att de kommer att klara sig utmärkt, om de bara fortsätter att odla sitt sound och snuddar vid en större originalitet i sina låtar. De är inte lika starka sångmässigt som Dixie Chicks och inte lika slickt producerade som The Corrs men de kan säkert på sikt definiera ett mer eget sound.
Calaisa är ju som bekant en framgångssaga som säkert känns som en svensk variant på den amerikanska drömmen. Personligen tycker jag att det är ohemult roligt när människor som verkligen är hängivna, på ett sätt som jag aldrig kommer kunna att bli när det gäller något whatsoever, lyckas. Ofta tycker jag att vuxenvärlden, skolan, syokonsulenter, men även unga själva är för snabba att kväsa något vidlyftiga drömmar och mål. Om man är ung, målmedveten och hängiven villig att arbeta,arbeta, arbeta måste man snarast ha en större chans att lyckas än många andra. Lägg gärna ner, men prova på riktigt först. På riktigt.
För oss frusna svenskar framstår ju Calaisa som en aning udda, men i ett internationellt (läs amerikanskt) perspektiv är de ju inte direkt ensamma och kommer naturligtvis alltmer jämföras med den uppsjö av countrygrupper som finns i väst. Jag får, fortfarande en aning förvånad, säga att jag tror att de kommer att klara sig utmärkt, om de bara fortsätter att odla sitt sound och snuddar vid en större originalitet i sina låtar. De är inte lika starka sångmässigt som Dixie Chicks och inte lika slickt producerade som The Corrs men de kan säkert på sikt definiera ett mer eget sound.
Calaisa är ju som bekant en framgångssaga som säkert känns som en svensk variant på den amerikanska drömmen. Personligen tycker jag att det är ohemult roligt när människor som verkligen är hängivna, på ett sätt som jag aldrig kommer kunna att bli när det gäller något whatsoever, lyckas. Ofta tycker jag att vuxenvärlden, skolan, syokonsulenter, men även unga själva är för snabba att kväsa något vidlyftiga drömmar och mål. Om man är ung, målmedveten och hängiven villig att arbeta,arbeta, arbeta måste man snarast ha en större chans att lyckas än många andra. Lägg gärna ner, men prova på riktigt först. På riktigt.
Kommentarer
Trackback
