walkingbass

Jag tyckte att det fortfarande kändes som sommar ikväll och cyklade på uppstuds till Stadsparksvallen för att se
J-Södra mot Åtvidaberg. Min avsikt var att på ståplats insupa det sista av den här sommarens fuktiga andetag, men visst, alternativet att fortsätta att renovera min dotters rum kanske tvingade fram mitt naturromantiska stämningsläge.
    Låt oss med en gång slå fast att det estetiska perspektiv på fotboll där ett anfall plötsligt blir den finaste av konster och något så vackert synkroniserat att ens ögon börjar blänka är något man inte får uppleva särskilt ofta i Superettan. Periodvis var spelet så ostrukturerat att jag bläddrade fram minnesbilder från Manchester City-Manchester United igår, där till och med ett lag som på alla sätt försöker att freda sitt mål visade de intentioner och den bollkontroll som är det yttersta beviset på att fotboll är något mer än sport.
    Det är då det plötsligt händer. De gröna rullar upp östgötarna med en serie passningar och Fäger placerar in bollen som den sista rörelsen i en välregisserad kedja av händelser. Och där står jag plötsligt med knuten näve i luften och ler ett fånigt leende som förmodligen skulle få mina barn att flytta hemifrån om de såg det.
     I pausen kan jag inte undgå att höra en detaljerad redogörelse av en mans vedermödor för att ta sig in till matchen. Han hade åkt tåg från Habo och lagt en Tuborg i ryggsäcken. Vakterna hade ögon känsliga för grönt men var diplomatiska nog att  låta habomannen förvara ryggsäcken i souvenirshopen till den tjocka damens sång ljudit över arenan. Han var inte det minsta ledsen utan gladdes åt att han skulle kunna avnjuta sin öl den timma som han skulle få vänta på tåget till förorten. Efter pausen kommenterade samme glade haboit det unga par som stod jämte mig i första halvlek genom att högljutt beskriva hur lång den unge mannen var och hur mycket den unga kvinnans yttre företräden tilltalade honom. Det unga paret hade flyttat ner en rad och deras öron torde ha varit högst 60 centimeter från den västgötska profilens tordönstämma och om de inte drabbats av en hundraprocentig dövhet under sitt besök i korvkön kan de inte ha undgått  hans omdömen. De rörde inte en min. Efter 60 minuter på ståplats visste jag mer om mannen från Habo än jag vet om de flesta av mina kollegor.   
    Bakom mig stod en pappa med sina två söner som tvivelsutan var helt ointresserade av matchen. De bet på varandras tröjor, slogs med läskflaskor, skakade på läskflaskor, sprutade läsk med samma flaskor, jag trodde att det var regn ända till jag kände smaken av dropparna och jag hann tänka att varför ta med två ungar som inte är det minsta intresserade av fotboll men lade ner det resonemanget när jag drog mig till minnes att jag för en månad sedan placerade mina barn på Stockholm Jazz för att se Steely Dan i tron att de skulle uppskatta jazzpop från sjuttiotalet. 
     Tja, Södra vann med 1-0 och kanske kan undvika gärdsgårdsserierna om de har lite flax.