Tråden?
Jag saknar den röda tråden.
Jag lever, men när min mycket bättre hälft frågar hur badmintonmatchen har gått, kan jag bara berätta om femtio minuter av illamående, och jag nämner endast med ett diskret v-tecken att jag besegrat min vän, formerly known as Rektorn, i två knallhårda set innan jag lägger ammoniakbyken i tvätthon. Det spelar ingen roll.
När jag i helgen skall ta itu med invändig fönstermålning försöker jag hitta en sista flyktväg genom att reta upp mina tonåringar med frågan om hur någon som är så cool som jag kan ha uppfostrat två så mesiga barn och precis när de skall ge sig på mig, lyckas jag avvärja deras angrepp genom att anföra min onda rygg som extra ond just då. Och de lyssnar faktiskt, men jag anar att jag skall få sota för det där. Mycket riktigt, när jag står där i mina trasiga brallor och skall börja måla, lyckas jag, på ett sätt som förmodigen bara jag kan, fumla ut hela färgburken på köksgolvet. I såna lägen är de bara en sak som hjälper, att ropa på M, som systematiskt hjälper mig att befria parkettgolvet från vitt pigment. Barnen returnerar min fega reträtt tidigare genom att hela helgen fråga om färgen räcker. Mycket roligt.
Imorgon: Hamlet i ES2, I heard it through the grapevine i en soulensemble, mollpenta på en baslektion och Det osynliga barnet i IB1. Det är inte konstigt att man snurrar till det ibland. Ge mig ett rättesnöre. Någon.
Jag lever, men när min mycket bättre hälft frågar hur badmintonmatchen har gått, kan jag bara berätta om femtio minuter av illamående, och jag nämner endast med ett diskret v-tecken att jag besegrat min vän, formerly known as Rektorn, i två knallhårda set innan jag lägger ammoniakbyken i tvätthon. Det spelar ingen roll.
När jag i helgen skall ta itu med invändig fönstermålning försöker jag hitta en sista flyktväg genom att reta upp mina tonåringar med frågan om hur någon som är så cool som jag kan ha uppfostrat två så mesiga barn och precis när de skall ge sig på mig, lyckas jag avvärja deras angrepp genom att anföra min onda rygg som extra ond just då. Och de lyssnar faktiskt, men jag anar att jag skall få sota för det där. Mycket riktigt, när jag står där i mina trasiga brallor och skall börja måla, lyckas jag, på ett sätt som förmodigen bara jag kan, fumla ut hela färgburken på köksgolvet. I såna lägen är de bara en sak som hjälper, att ropa på M, som systematiskt hjälper mig att befria parkettgolvet från vitt pigment. Barnen returnerar min fega reträtt tidigare genom att hela helgen fråga om färgen räcker. Mycket roligt.
Imorgon: Hamlet i ES2, I heard it through the grapevine i en soulensemble, mollpenta på en baslektion och Det osynliga barnet i IB1. Det är inte konstigt att man snurrar till det ibland. Ge mig ett rättesnöre. Någon.
Kommentarer
Trackback
