walkingbass

Den taffliga allusionen i inlägget innan får ses som en kommentar till det faktum att en kollega tejpat upp en bild av Björn Ranelid på min arbetsplats. Efter att ha inlett en ganska grumlig förundersökning trädde H fram och erkände att han på sin arbetsplatsförlagda tid klippt ut en bild på en brunbränd Ranelid som tittar fram med sin stålblå blick ur en lund, skur, flock, samling, hop, skock (ja du förstår) av äppelträd. Jag måste erkänna att mina misstankar gick åt ett annat håll. Det är så att jag emellanåt försvarar de där författarna, typerna som oförfärat sätter hela sin personlighet i pant i varje uttalande de gör och i varje mening de skriver. Och dessutom oförfärat vågar påstå saker om vår ängsliga samtid. Ja ni förstår, Ranelid, Lundell, Lundgren och emellanåt Guillou som ju just nu framstår som fånigare än någonsin. Jag är svag för sånt. Alltså tänkte jag att det var en slags litteraternas sammansvärjning och såg fram mot nytt bränsle i debatterna.

Men, istället var det alltså H som på ett synnerligt omoget sätt skulle hämnas att jag hade ändrat hans skrivbordsbakgrund till en bild från Min Häst.