walkingbass

En dag i etthundraåttio som börjar med Hey Joe i ensemblepasset på morgonen och slutar med räkor, inte musikaliska. En del dagar är så där, man tar sig igenom med en rätt hög puls och känslan av att någon flåsar en i nacken, men ändå med ett rätt brett leende. Och plötsligt sitter jag i en tom kyrka och repar inför en vårkonsert med tre musiker med de största öron, ja bildligt talat, mina öron är bokstavligt talat de största. (Det måste vara en slags sjukdom jag har, att alltid förklara mina metaforer. Jag gör det oavbrutet i klassrummet och eleverna ler inte ens. Får jag låna era öron, bildligt talat. Halvkul.)  Vi spelar Pat Methenys undersköna ballad Always and Forever och jag tror att det kan vara ett av de vackraste balladteman som har skrivits. Ibland är skönheten, de rena fulländade linjerna det enda som bär. Och när Metheny spelar, gestaltar och förkroppsligar musik som är så lite manér och så mycket  hjärta, uttryck och den mest innerliga frasering, är det allt som någonsin behövs.