walkingbass

Jag lyssnar på en ny soulikon från Norge, Ole Børud, i Allianskyrkan och jag är imponerad. Det svänger, studsar och kokar om bandet på tio man och jag tänker några gånger på att det är rätt märkligt att det står tio unga män i kostymer som sitter lite på sniskan och spelar så att det knakar i fogarna. It´s a man's world som JB sa. Nåväl, det är fullblodsmusik av yrkesmän och tillbakablickarna till åttiotalet är många och charmiga för den som kan sin västkustmusik. Tvåstämmiga gitarrsolon a la Graydon, trestämmig slick kör, tumfunk och disciplin. Det är genomarbetat med Børuds solida röst som lätt tränger igenom ljudbilden. Ljudet är bra, men i mina öron ett snäpp för starkt för att det skall bli riktigt bra. Det blir problematiskt när kören, blåset och gitarrer strider om samma ljudområde. Kören låter bra, men ett fetare blåssound hade lyft helheten; nu blir det smattrigt och puttrigt, men inte riktigt bärande som ensembleenhet. Och det är synd, när tre musiker av den kalibern inte får det utrymme de förtjänar. Någon sa att OB vet precis vad han vill få ut av sina band, och det märks på gott ont. Jag kommer på mig själv att längta efter ett spräckigt saxsolo, som kommer sent omsider, eller ett mer improviserat sväng och röj, även om det som levereras exakt ända in på sextondelssynkopen är alldeles strålande. Å andra sidan, hur skall jag kunna klaga när Børud spelar Michael Omartians Fat City. På det sättet.