walkingbass

Jag har sedan tidigare skrinnlagt mina planer på att bli fotbollsproffs, visserligen behöver världsfotbollen en tänkande mittfältare men jag orkar inte engagera mig i alla potentiella kriser; se på Zlatan, det verkar ju vara urjobbigt att bli osams med fansen och tvingad att vinna skytteligan. Ett tag tänkte jag mig en karriär som cyklist i Tour de France, men jag har så svårt för EPO och att hålla på och byta blod och så. Sannolikt är jag annars en riktig bergsget lämpad för de tuffaste etapperna. Förra sommaren byggde jag en vinglig altan och såg mig själv konstruera de mest häpnadsväckande byggnader med väderbiten hy och en snickarpenna bakom örat.
    Och. Igår skrev jag en dikt på bloggen och såg framför mig hur jag i fortsättningen kommer att bli nedringd av landets kulturredaktioner som villigt står i telefonkö för att höra mig förklara mina egenartade abstraktioner. Men, jag tror att jag får jobba vidare mot nya mål efter responsen från min omgivning. En kollega såg på mig med bekymrad min och frågade om jag hade krockat. Jag försökte att förklara att sådant som står i en dikt inte behöver vara en fullständigt dokumentär skildring av min vardag. Han tittade förvånat på mig. Senare, på eftermiddagen blir jag uppringd av en god vän som tror att jag är inlagd på intensiven eftersom jag har varit med om en trafikolycka. Ny förklaring, men det hörs att han inte tror mig. Kan jag inte få behålla mina illusioner en dag i taget?