walkingbass

Det går ju möjligen att fundera på varför man utsätter sig för sådant när 500 femtonåringar vänder nunorna mot en men när de första tonerna i Coldplays Fix You tassar ut från kyrkorgeln så känns det snarare som ett - ja, vad annars?
     Jag vet inte hur många gånger jag har spelat i olika kyrkor i Svea Rike. Från de fnuttigaste missionshus till storslagna katedraler och som den anpassningsbara och veka själ man är har det sänkts och vridit och vänts på högtalare och det har tagits hänsyn till en publik mellan sjuttio och döden som om de skulle falla döda ner av en baston som känns i bröstkorgen, en virveltrumma eller en sprucken gitarrton. När jag känner basen vibrera i den uppbyggda scenen och känner hur baslådorna fyller landsortskyrkan med svullna åttondelar i Snow Patrols Chasing Cars börjar jag plötsligt minnas den där första känslan av att spela i en riktig ljudanäggning när allt bara svarar och det är starkt och larmigt men snyggt och man lutar sig mot ett beat och det tänjer och spänner i en friktion som är något mer än det som går att förklara. Och någon lyssnar. Efteråt har en kantor skrivit i gästboken att det är fel att dra in diskoteket i kyrkorummet. Tillbaka.
     På hemvägen i de kronobergska skogarna, precis när vi börjar fundera på om vi har valt rätt väg hem, ser vi ett rådjur lomma över ett fält. Ointresserad.