David Foster

P har den stora vänligheten att ta med David Foster and Friends från sin tur till Asien och jag vet att det är för tillrättalagt och för middle of the road för att vara korrekt, men jag kan inte hjälpa att jag emellanåt sitter med mitt mest förnöjsamma åttitalssmil. Det är mitt i det mest strömlinjeformade så oändligt elegant. Det går att vara utan en hel del av det mest slicka, men när Boz Scaggs, den gamle, låter sin släpiga timing och lite skrovliga röst, dra upp breda traktorspår i Fosters porslinsarrangemang händer det något. Jag har lite svårt att förstå hur Foster kan låta Kenny G, västvärldens slipprigaste saxofonist, öppna showen och det låter som att Peter Cetera, en gång hygglig basist och sångare i Chicago, har reparerat sången i efterhand. Men ändå. När Brian McKnight gör EWF:s och Airplays After the love is gone är det slick soul i egen division.


Kommentarer
Postat av: Josef Melin

hahah, kenny g! :p

2009-04-06 @ 14:36:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0