walkingbass

Vi rullade ner för att ta grissprutan och fick direkt kliva in i ett klassrum i skolan, jag, M och två av barnen. Sextonåringen följde dessutom med som stöd. Jag tyckte att allt avlöpte ganska bra. Jag svimmade inte. Till exempel. 

Efteråt har alla i familjen synpunkter på mitt beteende. M inleder med att fråga om jag noterat att det låg en avsvimmad person utanför klassrummet. Nej, det hade jag inte. M påstår att hon hade berättat det för mig, flera gånger, men det är bara svart i bildrutan. Jag var uppenbarligen mycket fokuserad. M undrar också hur jag kunde lämna femåringen ensam när hon skulle ta sprutan. Och när jag tänker efter minns jag faktiskt att M rusade fram för att hålla femåringen i handen och jag förklarar mitt ointresse med att jag nyss hade fått en spruta. M invänder att hon också hade fått en spruta vid nämnda tillfälle och vidhåller att jag borde ha stannat kvar. Men du har ju fött barn, försöker jag, det måste ju vara mycket värre. Jag är en känslig människa, försöker jag, men innerst inne känner jag mig som George Costanza, när han flyr eldsvådan.

Väl hemma tycker jag att jag börjar få ont i armen och uppmärksammar min oförstående omgivning på den tilltagande värken. Så säger flera i familjen att de också har ont i armen. Härmapor, tänkte jag säga (ok, jag kanske sa det) innan jag började göra ett vakschema så att de andra kan uppmärksamma mitt hälsotillstånd under natten.