Morgon mellan fjällen
Jag såg min barndoms Studierektor passera utanför fönstret idag. Han så mycket bestämd ut och det slog mig att han alltid har sett bestämd ut, på gränsen till arg, och jag kommer på mig själv med att tycka synd om honom för det måste ju vara rätt ansträngande och tråkigt att gå omkring ett helt liv och vara uteslutande bestämd och på gränsen till arg. Han kanske ser ut så när han är glad, tänkte jag när jag sippade på mineralvattnet, men jag drog mig till minnes hans paradnummer, information i skolaulan, sent 70-tal, jo, för över trettio år sedan, och drog slutsatsen att han nog inte var så mycket gladare nu.
Vid ett tillfälle när han tyckte att vi i aulan pratade för mycket, började han prata så lågt att ingen, absolut ingen, hörde vad han sade. Alla tyckte att situationen var underlig och började snart fråga varandra om de hörde vad han sade och ljudvolymen bland åhörarna steg ännu mer. Studierektorn stod fortfarande framme vid talarstolen och mimade nästan det budskap som var så viktigt att han hade påkallat uppmärksamheten hos trehundra ungar. Trettio år senare kan jag fortfarande ta på hans frustration och hans lagiska förhållningssätt när han hårdnackat vägrade upprepa sin information eftersom vi självklart hade hört om vi hade varit tysta. Att han var en usel talare med grava attitydproblem förstod han knappast själv.
Ett än starkare minne är en sommaravslutning på mellanstadiet, eller möjligen år sju, då han talade till skolans elever och ett betydande antal föräldrar. Den känsla som fanns i kroppen när man såg sommarlovet breda ut sig runt hörnet, bara skolavslutningen var över, går omöjligt att återskapa. En hel sommar, fri som fågeln, inga läxor och en otvungenhet som var euforisk och som bara var ett enda skälvande nu. Men Studierektorn såg det inte riktigt så. Han fäste blicken bortom sommaren och började tala om den höst som komma skulle. Om de besparingar som skulle göra vår skolgång riktigt andefattig och de problem som skolan drogs med och de döda ögonen talade om att det inte skulle bli särskilt roligt att pussla ihop ett schema för nästa läsår.
Jag antar att han har gjort någon form av avtryck eftersom jag minns hans fyrkantiga, visionslösa livshållning mer än trettio år senare. Ännu har jag oerhört svårt för lagiskheten som livsfilosofi.
Vid ett tillfälle när han tyckte att vi i aulan pratade för mycket, började han prata så lågt att ingen, absolut ingen, hörde vad han sade. Alla tyckte att situationen var underlig och började snart fråga varandra om de hörde vad han sade och ljudvolymen bland åhörarna steg ännu mer. Studierektorn stod fortfarande framme vid talarstolen och mimade nästan det budskap som var så viktigt att han hade påkallat uppmärksamheten hos trehundra ungar. Trettio år senare kan jag fortfarande ta på hans frustration och hans lagiska förhållningssätt när han hårdnackat vägrade upprepa sin information eftersom vi självklart hade hört om vi hade varit tysta. Att han var en usel talare med grava attitydproblem förstod han knappast själv.
Ett än starkare minne är en sommaravslutning på mellanstadiet, eller möjligen år sju, då han talade till skolans elever och ett betydande antal föräldrar. Den känsla som fanns i kroppen när man såg sommarlovet breda ut sig runt hörnet, bara skolavslutningen var över, går omöjligt att återskapa. En hel sommar, fri som fågeln, inga läxor och en otvungenhet som var euforisk och som bara var ett enda skälvande nu. Men Studierektorn såg det inte riktigt så. Han fäste blicken bortom sommaren och började tala om den höst som komma skulle. Om de besparingar som skulle göra vår skolgång riktigt andefattig och de problem som skolan drogs med och de döda ögonen talade om att det inte skulle bli särskilt roligt att pussla ihop ett schema för nästa läsår.
Jag antar att han har gjort någon form av avtryck eftersom jag minns hans fyrkantiga, visionslösa livshållning mer än trettio år senare. Ännu har jag oerhört svårt för lagiskheten som livsfilosofi.
Kommentarer
Trackback
