walkingbass

När jag läser Torgny Lindgren häpnar jag alltid en smula. Det oväntade är nästan aldrig längre än en bladvändning bort och trots att hans roman Sanningens lov är genomkomponerad präglas texten av en slags ögonblicklig intuition och en finmaskig berättarteknik som fyller särlingen Theodor Marklund, rammakare, med textligt blod. Romanens händelseförlopp är relativt reducerat, men inte desto mindre - häpnadsväckande. Rammakare Theodor Marklunds oförställda, äkta kärlek till konsten och bardomsvännen Paula, på väg mot den stora berömmelsen i musikens namn, inbjuder till oavbrutna funderingar om vad konsten och musiken är, där Theodor Marklund inledningsvis representerar det äkta, den rena kärleken till konsten som idé och företeelse. Lindgrens gestaltning av berättarjaget Marklund är mästerligt. Det mest oväntade och spretiga vävs ihop till en skildring av en kuf med de underligaste uppriktiga idéer. Han deklarerar tydlig att han inte gillar "ska eller funk eller soul eller heavymetal eller new wave eller speedmetal eller hiphop eller batcave" och får läsaren att inse att han sannolikt har kommit i kontakt med dessa termer på något vis. Hur? Lindgrens text får hela tiden läsaren att ställa frågor om hur saker och ting är möjliga och emellanåt sipprar ett silvrigt svar ner genom textmassan och det oformliga låter sig fångas - en stund.
     Theodor Marklund läser Schopenauer eftersom han har ärvt sex band av just Schopenauer. Mycket av Theodors betraktande av konsten sker i ljuset av Schopenauers syn på densamma, men när Marklund redogör för den mest kända av Scohpenauers pessimistiska teorier, den om den otillfredställda människan, nöjer han sig med att konstatera att "Någon har sagt". Och när läsarens leende har stelnat kommer frågorna. Varför? En komplex gestaltning, en knuff i sidan till läsaren eller kanske något helt annat? Sinnrikt.