walkingbass

Årets skiva? Pasodoble. Ett musicerande med känselspröt känsliga för beröring och en elektrisk synergi där basen och pianot inte bara är synkade i perfektion utan också ett samspel där man minsann talar i mun på varandra i ett samtal som inte verkar vilja ta slut. Som vanligt när Danielsson spelar handlar det om ton och ett kristallklart uttryck som är så känsligt och innerligt att det nästan inte går att andas och det är emellanåt så svindlande vackert att det svartnar. Mozdzers mer klassiska anslag är sagolikt slankt och präglas av ett tonspråk som tycks hämtat från Europa men som ändå har en jazzig svärta. Det är elegant och sirligt, virtuost men inte pråligt och solona blir ibland så kontrapunktiskt besvarade att det är svårt att avgöra vem som är solist. Och å andra sidan. En enkelhet, en fallande baslinje mot en nästan insmickrande pianomelodi som inte vill ta slut utan söker sig längs serpentinvägar och skrapar försiktigt i vägräcket innan den mjukt landar i kontrabasens avstannande rörelse. En hisnande historia kommunicerad av två självständiga berättarjag.