walkingbass

Herr Glas påminner via en exposition av musikhistoriens mest geniala pianogung vid en repetition för några veckor sedan om Elton Johns briljanta liveskiva Here And There från 1976. När jag bläddrar fram skivan i vinylhögen hemma, jag måste ha köpt den långt senare, jag tror inte att jag förstod Elton Johns storhet när jag var 11, förstår jag Herr Glas resonemang till fullo. Det är omvälvande att påminnas om hur musik kan vara både enkel, effektiv, bländande och så komplext storslagen på en och samma gång. En man vid en flygel och fyra musiker och  Madison Square Garden kokar vid det första ackordet i Bennie and The Jets och de fem representerar det genuina enkla men så svårfångade hantverket där helheten blir magisk utan att delarna går förlorade. Elton John må ha spelat in musik till Disney och gjort de mest svullna produktioner; jag har sett honom skapa musik i stunden genom att till eget pianoackompanjemang i Actor´s Studio sjunga rätt ur en bok med sakprosa, jag gissar att det finns låtskrivarkollektiv som skulle offra sina datorer för den förmågan, men storheten hos Elton John är förstås förmågan att i en musikalisk miljö, vilken som helst, att ha ett så unikt uttryck att det går att känna igen hans röst redan på inandning. Dessutom. Hans uttryck är tätt kopplat till förmågan att skriva hisnande vackra melodier till en ganska traditionell popharmonik. Popkonst.
    Innerkonvolutets baksida placerar en medelåldring rätt ner i minnenas polaroidarkiv. Kan det bli vackrare?