Det var inte meningen
På omvägar, krokigare än grusvägarna utanför Aneby, blev jag ombedd att läsa en novell i på biblioteket och ställde efter viss tvekan upp. Få saker som jag har gjort har rönt en sådan uppmärksamhet innan själva tilldragelsen; föräldrar, svärföräldrar, avlägset bekanta och kollegor har, inte utan en viss förvåning, frågat om det verkligen är jag som skall läsa lördagsnovellen. Jag borde ha sett uppståndelsen som ett förebådande av olycklig art och det hela ställs på sin spets när min fru frågar om jag inte är nervös. Jag tittar på henne och frågar med ett stänk av irritation i rösten om jag borde det. Borde jag inte vara mer nervös när jag musicerar i de mest underliga sammanhang inför betydligt större skaror än de som kommer för att lyssna idag? Jag hade varit nervös, svarar hon. Utan att reflektera närmare över det, klär jag mig sobert, helt i svart, och lämnar hemmet utan att ta intryck av de krafter som viskar ett dovt don´t go there.
På cykeln ner mot stan virvlar höstlöven runt hjulen på samma gåtfulla vis som i inledningen av amerikanska filmer där man vet att en katastrof lurar om hörnet och en kvart senare sätter jag mig på den röda stolen och ser tio damer, kulturbärare, gråhåriga pantertanter, pensionärer gott och väl, ta plats; en av damerna sätter sig precis framför mig för att hon skall kunna höra bättre. Efter en kort presentation börjar jag läsa den omsorgsfullt valda novellen och ett och annat fniss hörs när jag särskilt betonar några komiska poänger vilket vaggar in mig i en förrädisk trygghet. Det hela flyter på rätt fint tills jag efter tjugo minuter lyfter blicken och ser att damen framför mig sitter med slutna ögon utan att röra en min, utan tecken på att andas. Hon är död. Hon har kilat runt hörnet. Och vad värre är, jag har med min högläsning tråkat ut henne till döds. Klädd i svart. Ingen annan verkar ha märkt något och resten av tiden blir tretusenmeterhinderhögläsning och tungan fastnar i gommen, jag stakar mig, läser fortare och fortare med ett gällt och onaturligt tonfall och en av huvudfigurerna i novellen, Ruth Richards, får heta allt från Root Ritschärds till Fnutt-Rickard och svetten rinner utför ryggen och sidorna tar aldrig slut så jag måste verkligen forcera och när jag efter trettiosju minuter av den intensivaste högläsning som har skådats kommer till avslutningen och åhörarna grymtar till lite över slutpoängen spärrar damen upp sina stålblå och tittar på mig med fast blick innan hon säger: "Slutet gott, allting gott".
Med en kall Kilkenny i handen hör jag senare Hanna Elmquists svävande swingversion av No More Blues på jazzklubben och andas ut och tror att allt är över. Men. Senare drar vår diskmaskin sin sista rossliga suck, sörjd och saknad av ingen, och på min kvällspromenad korsas min väg av fyra svarta katter och när jag en timme senare kommer hem är jag utelåst. I höstmörkret. Som ett barn. Jag går inte upp imorgon.
På cykeln ner mot stan virvlar höstlöven runt hjulen på samma gåtfulla vis som i inledningen av amerikanska filmer där man vet att en katastrof lurar om hörnet och en kvart senare sätter jag mig på den röda stolen och ser tio damer, kulturbärare, gråhåriga pantertanter, pensionärer gott och väl, ta plats; en av damerna sätter sig precis framför mig för att hon skall kunna höra bättre. Efter en kort presentation börjar jag läsa den omsorgsfullt valda novellen och ett och annat fniss hörs när jag särskilt betonar några komiska poänger vilket vaggar in mig i en förrädisk trygghet. Det hela flyter på rätt fint tills jag efter tjugo minuter lyfter blicken och ser att damen framför mig sitter med slutna ögon utan att röra en min, utan tecken på att andas. Hon är död. Hon har kilat runt hörnet. Och vad värre är, jag har med min högläsning tråkat ut henne till döds. Klädd i svart. Ingen annan verkar ha märkt något och resten av tiden blir tretusenmeterhinderhögläsning och tungan fastnar i gommen, jag stakar mig, läser fortare och fortare med ett gällt och onaturligt tonfall och en av huvudfigurerna i novellen, Ruth Richards, får heta allt från Root Ritschärds till Fnutt-Rickard och svetten rinner utför ryggen och sidorna tar aldrig slut så jag måste verkligen forcera och när jag efter trettiosju minuter av den intensivaste högläsning som har skådats kommer till avslutningen och åhörarna grymtar till lite över slutpoängen spärrar damen upp sina stålblå och tittar på mig med fast blick innan hon säger: "Slutet gott, allting gott".
Med en kall Kilkenny i handen hör jag senare Hanna Elmquists svävande swingversion av No More Blues på jazzklubben och andas ut och tror att allt är över. Men. Senare drar vår diskmaskin sin sista rossliga suck, sörjd och saknad av ingen, och på min kvällspromenad korsas min väg av fyra svarta katter och när jag en timme senare kommer hem är jag utelåst. I höstmörkret. Som ett barn. Jag går inte upp imorgon.
Kommentarer
Trackback
