walkingbass

Jag borde ha stannat hemma ikväll. Jag är helt enkelt för gammal för den här typen av sport. Men trots allt, jag lämnade dammsugandet för att spela en singel med Rektorn då Läkaren var bakjour, vilket väl snarast betyder att han ser på TV och fikar, företrädesvis samtidigt, och Direktören fick förhinder.
    Rektorn var på hugget ikväll. Han var som en kobra på planen och vann lätt det första setet medan jag spred bollarna i alla väderstreck. 15-5. Andra set. Vi följs åt i en tät drabbning med bollar som får mig att vilja vomera i mitt racketfodral och jag vinner till slut med 17-16. I det avgörande setet faller allt på plats och jag bollar ut en pedagogisk ledare som alltmer tappar geisten medan jag försöker förtränga blodsmaken och tröttheten för att slutligen vinna det sista setet med komfortabla 15-10.
    Rektorn var mycket besviken efteråt och hade jag bara anat hur gärna han ville vinna hade jag nog slagit ut ett par bollar till. Det känns som om jag har uppnått vad man kan begära den här terminen på badmintonplanen och jag förstår att hela cyberrymden vill veta hur det känns. Det är tomt. Det är tomt och meningslöst. Det är lätt att tro att en euforisk känsla skulle värma mig och ge mitt liv en högre mening, men nej. Det är blåsigt, kallt och mycket ensamt på toppen och jag vill inget hellre än att bli besegrad nästa gång. Någon?