Bengt Ohlsson, Hennes mjukaste röst

Läser Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst och jag blir så provocerad att jag måste låta boken ligga ett par dagar för att för ett tag glömma frustrationen. Ohlssons vanligtvis orädda prosa med ett djärvt bildspråk och en direkt kontakt med människans smutsigaste skrymslen är, i mina ögon, grundstenarna i hans författarskap, men i Hennes mjukaste röst skildras framförallt ett psykologiskt skeende hos Karen, en kvinna som skadats i en bilolycka, som blir mjölkigt, tröttsamt och ändå just provocerande. Det är som att Ohlsson själv ställer sig i vägen mellan läsaren och den historia han vill berätta med så detaljerade beskrivningar av de mekanismer som styr Karens handlande och tänkande. Jag vet inte. Det tycks som om det fokus Ohlsson söker i de detaljerade igenkänningarna och tillbakablickarna aldrig blir tillräckligt starkt. Läsaren får på något vis lägga pusslet som blir Karen men störs oavbrutet av en pladdrande berättarröst som hela tiden stör med lösa detaljer och trådar som blir en allmänpsykologisk sörja att vada sig igenom.
    Greppet känns igen från Gregorius, som i mitt tycke är mer av en genial idé än en riktigt bra roman, men i Hennes mjukaste röst saknar jag ramen, formen och bettet.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0