walkingbass

Lyssnar mer än intresserat på den israeliske mästerbasisten Cohens kompositioner och tycker mig höra en rät linje från Esbjörn Svenssons Trio i struktur och attityd. Det vore förmätet att säga någonting annat än att det är bländande i all sin lekfullhet och komplexa rytmik med ett ensemblespel som lever och ändå är så homogent att det ibland är svårt att förstå hur det går till.
     Ändå är jag lite kluven till själva idén bakom plattan. Kompositionerna är emellanåt i grunden så strama och uppstyrda att trion snarast knyts till en pianosats, eller om det skall hårddras, till en basgång eller pianots vänsterhandsrörelse. Det är vackert så som kompositioner betraktat, men det är också det som begränsar trions uttrycksmöjligheter. Låtarna i sig är så strama att improvisationerna blir lite bleka och fångade i svartvitt om än tekniskt fulländade. Det finns förstås exempel på jazzmusiker som rör sig med samma starka soloröst i den här typen av låtar, Pat Metheny till exempel, men i mina öron blir det improvisatoriska i Cohens trio aldrig så spännande som jag anar att det skulle kunna ha blivit med ett annat material. Det är sannolikt så att man får en del och förlorar en del med den här typen av alster och det är väl snarast en smaksak att avgöra vad som är att föredra. Mycket av musiken bottnar i en västerländsk klassisk tradition snarare än i ett mer jazzbluesigt uttryck och med det följer ett tonspråk som emellanåt känns för rent och prydligt.
    Jämförelsen med E.S.T är nästan ofrånkomlig och jag saknar svärtan, innerligheten, bluesen och spräcket som E.S.T. regelmässigt  levererade. Tekniken och perfektionen var i E.S.T:s musik bara en väg till det fulländade uttrycket.