walkingbass

Jag klär på mig så varmt jag kan och vandrar mot bussen men jag är stelfrusen i snögloppet och busschauffören skriker till en medelålders dam att hon glömde läsa av sitt kort i automaten och när hon lite generad, observerad lommar fram till den rätt fåniga maskinen känns en måndag i november så kärv man kan önska sig. Att en kvinna i min egen ålder pladdrar högre än önskvärt med en annan kvinna som uppenbarligen inte vill kallprata sprider en novemberblues av gråaste märke. Min väska är full av uppsatser som på inga villkor vill bli rättade; varje gång jag börjar bläddra i arken skriker de att de vill vara ifred och jag kan inte förmå mig att sätta rödpennan i marginalen mot deras vilja. Det vore inget annat än en kränking mot det fria ordet.
    På kvällen har jag nästan släppt att en klåpare dagen innan krajade min bilruta för att springa iväg med en väska med noter, en stämapparat och en högst medioker notbelysning och den där irritationen över allt krångel och meck fadar ut i något som påminnner om medkänsla. Men den hjälper nog inte en pundare en snöig novemberdag.