walkingbass

Efter att under några dagar, timmar, år, ja vad tusan, spelat Burning Love fler gånger än vad som någon form av anständighet kräver står jag åter i min ensemble, klockan 08.00 en torsdagmorgon och förstår inte hur det överhuvudtaget skall bli möjligt att få till någon form av blueskänsla och när jag tittar på min bruna lärarkavaj känner jag mig som en av korpseriens mest felplacerade bluesambassadörer som plötsligt predikar nyanseringens okvädna konst, jo det är bra om ni spelar så svagt så att man hör vad solisten spelar lite mer, och förvånas av den energi och spelglädje som sju gymnasister utan tvekan plockar fram och jag frågar mig när jag själv senaste kastade mig över musiken och jammet på det där klåfingrigt hungriga sättet i ren längtan av att få spela en enda liten sketen takt till. Till och med när jag presenterar Help the poor verkar de behålla fokus, men lite mer pliktskyldigt, trots att en kollega smyger in och väser gottköpsblues i ena mungipan. Hepp.