walkingbass

Hemma efter en dag och en natt på Ronneby Brunn och jag har inte bara spelat Stockholm i mitt hjärta på en idrottsgala i Blekinge utan också väntat i något som verkade en evighet på att en konfettibomb skulle fyras av under det att jag i det åttahövdade husbandet spelade refrängen i The winner takes it all och jag hann tänka att om inte någon trycker på knappen för konfettibomber snart så släpper jag basen och klipper sönder mina noter och kastar ut dem över den festklädda publiken och när Loket avslutar hela kvällen med att sjunga Du vet väl om att du är värdefull efter att ha exekverat intervjuer med varenda bollkalle i sydöstra Sverige övervägde jag under mina värsta själsliga plågor att begå ett spontant harakiri men istället sitter jag i min otvättade smoking och letar efter något försonande drag i finalnumret och min själsliga jämvikt återvänder inte förrän jag halvliggande på golvet i rum 143 smuttar på en plastmugg med whiskey och i ett småprat med boysen i bandet börjar jag tänka att det kanske finns lite hopp trots allt.
     Väl hemma fixar nittonåringen middag och jag får presenter jag inte förtjänar av de yngre tonåringarna och jag blir lite rörd när fyraåringen kommer ner till skrivbordet med två ihoptejpade A4-ark som jag kan skriva ner noter på. Livet är en fest, men jag undrar om det någonsin blir en gala.