walkingbass

På Antikvariat August på Drottningatan, precis jämte Strindbergsmuséet, har böckerna en förmåga att trilla ut från hyllorna för att göra mig sällskap hem. Efter att ha lyssnat på Eldkvarn och läst Pluras kopplingar till Donky Shot och Den svarte Riddaren så står jag med Natur och Kulturs praktupplaga Don Quijote av La Mancha i två fina band, översättning Ingrid Bergquist, från 1954. Det är nog 20 år sedan jag läste Cervantes skildring av hur adelsmannen Quijada, uppslukad, förtrollad av riddarromanerna bestämmer sig för att som Don Quijote bege sig ut på äventyr på sin skrangliga häst Rocinante.
    Don Quijote som metafor kan inte ha undgått någon. Jag inbillar mig kanske, men företrädesvis män, medelålders, är förtjusta i att se sig själva som Riddaren ute på det självpåtagna äventyret mot omvärldens outtröttliga vädekvarnar. Många av oss lever så. Litteraturen, konsten, musiken blir ett levande väsen som kommenterar och gör vår märkliga tillvaro en gnutta mer begriplig, eller åtminstone något som återspeglar vårt tröstlösa men spännande irrande. En annan värld, vacker, vedervärdig och spännande, att likt Quijada hjälplöst förlora sig i.
    Det är med en viss vördnad som jag bläddrar upp författarens företal men tilltalet "SYSSLOLÖSA LÄSARE!" rubbar omedelbart min fattning och jag ler. Jag är sysslolös, med en kaffekopp på bordet i trädgården, och Cervantes tilltalar mig, som om han genom århundrandena har anat vilka trötta typer som kommer att ta sig an hans äventyr. En knuff i sidan, men också en smula provocerande, som om läsning inte är något att ta på allvar. Ironi. I det första kapitlet skildras hur Quijadas tillvaro förvrids genom hans passion för riddarromanerna och hur han säljer tunnland för tunnland för att ha råd att köpa fler böcker. Det är också litteraturen som får honom att fatta det livsavgörande beslutet att ge sig i väg. "I full rustning och till häst skulle han ge sig ut och söka äventyr." Kanske är det så vi vill se oss. Till häst, med ett bräckligt pappvisir som skydd för omvärlden. Sårbara och en smula korkade.
     Cervantes tilltal är stilbildande för alla som skriver med sin ironiska, komiska distans gentemot sin hjälte men också mot sina läsare. Du blir tilltalad och måste förhålla dig till det, som om han vill fråga: Är du med?