Ormen
Hemma från en kort tur till Malmö/Köpenhamn och läser då Nöjesguiden som frågar svenska litterater och författare om vad som borde räknas som det starkaste svenska skönlitterära debutverket genom tiderna. Och det regnar Röda Rummet och annat tills Ranelid äntligen förklarar. Dagermans Ormen. I sanningens namn skall sägas att Unni Drougge delade Ranelids åsikt, som för övrigt inte finns med i nätupplagan. Varför? Och jag håller förstås med. Ormen är en av de där läsupplevelsena som bränner sig fast och som blir riktigt hudnära. Jag minns hur jag som ett läskpapper sög i mig Dagermans blodfulla språk där det hotfulla slingrade sig bortom varje kommatecken och allt förtätades i ett svettigt kvalmigt Sverige där ett underförstått högtryck trycker ner de kolsvarta molnen mot hjässan.
Kommentarer
Postat av: bernur
Det är en komplott mot Ranelid. Jag håller f.ö. helt med om Ormen: helt uppslukande, som att befinna sig i rekryternas huvud. Magnus Dahlströms debutroman Fyr är nästan lika bra: man vet aldrig vart den tar vägen. Annars håller jag med något som de flesta säger: att debutromaner sällan är bra. Caroline Gynnings svar är bara patetiskt, då hon är kompis med Per Hagman, och dessutom är Cigarett genomusel, i jämförelse med hans senare romaner ...
Trackback
