Plura

Fortfarande lite tagen över att ha spelat med Plura i Gränna. Mannen bakom Plura på radions hemsida är undertecknad som försöker att fokusera utan att för den skull hänfalla åt alltfört mycket stelhet i spelet. Då och då i en enkel musikants liv händer det att man står där med ett fånigt leende och tänker att det här händer nog inte mer. Som P, kapsylmästaren, sa efteråt, det var rätt tungt att ha hans röst i öronen. Och vi andra nickade lite frånvarande. Det är svårt att förklara varför en rundlagd femtiosexåring kan göra avtryck, men han har den där fraseringen, den där förmågan att släppa ut orden ur munnen som gör att man uppfattar det som att det han gör är fullständigt uppriktigt och exekveras med en sån okonstlad värme att det bara är att låta sig bedåras.
     De sista dagarna har jag laddat med skraltiga vinylplattor, Scoccos lite väl producerade Kärlekens tunga, och jag har spelat Fulla för kärlekens skull, vacker och desperat, för högt för många gånger för min omgivning. Det kändes som om man ville vara i rätt mode för att knuffa tlll grundtonerna i rätt riktning.

I Malmö, i rikets bästa boklåda Hamrelius, köpte jag Pluras Resa genom ensamheten som vida överträffade mina förväntningar. Jag har då och då varit inne och läst Svart Blogg men kanske inte riktigt fastnat för texterna på skärmen. I bokform fungerar det bra. Texterna är korta och aptitliga med mustiga historier om hur Carla och Plura växer upp och med sina första bandmedlemmar stjäl sina första instrument, sina första slutsteg, börjar en rätt knackig väg mot Eldkvarn. Plura misslyckas egentligen på livets alla områden men lyckas på något sätt alltid ta sin dröm ett steg vidare. Jag skulle tro att det är rätt många medelåldringar som får något blankt i ögat när Plura skildrar hur det är att vara kär, fattig och att vandra mellan olika kneg och bostäder för att få tillvaron att snurra runt ett varv till. Turnéliv, fyllor, matskildringar, barndomen och kärleksrelationer är några trådar kring vilka Plura väver en brokig väv av betraktelser. För den som har följt den svenska rocken under sjuttio- och åttiotal är det förstås läsvärt av rent nostalgiska skäl. För de som inte har gjort det kan det fungera som en köttig historielektion.
    I mina ögon är bokens sista del Det ljuva livet Del 2, den starkaste. Det känns som om författaren betraktar sin omgivning med en ny klarsyn och flyttar fokus mot de människor han emellanåt tycker sig ha tagit för självklara och det finns en annan tyngd i uttrycket. Pluras tilltal och språk är tilltalande på samma sätt som hos Lundell. Ärligt, opolerat men med ett flöde som för dig med hela tiden.






Kommentarer
Postat av: PS

Det var stort! Att ha Plura i sin in-earmonitor och få höra en av hans klassiska små improvisationer i slutet av Kärlekens tunga, "Ta upp telefonen". Hoppas man får göra det nån mer gång!

2008-07-15 @ 10:25:43
Postat av: S

Jag skulle egentligen jobbat (på golfen) i söndags och därmed tjuvlyssnat en hel del, men bytte bort min tid för ett besök i karlsborg...(?) Hade jag inte sett och hört Eldkvarn på p&l tidigare i sommar hade jag aldrig,aldrig,aldrig bytt bort min jobbtid!

2008-07-16 @ 11:30:52
URL: http://paintspeeling.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0