walkingbass

Jag läste i någon av DN:s TV-krönikor att sommaren  är en tid  då SVT  visar ovanligt mycket  nordiska  produktioner som man har fått i någon form av byteshandel med grannländerna. Jag såg igår, med tappad haka och öron stora som Casillas målvaktshandskar, Kringkastningsorkestrets möte med jazzgruppen Come Shine. Jag dristar mig att säga att det var ett crossovermöte i absolut världsklass. Jag blir lycklig när kompetenta, kreativa musiker tar tag i den rätt dammiga jazztraditionen på det sättet. Påfallande ofta när stråkar och andra orkestermusiker möter den afroamerikanska traditionen blir det onödigt yxigt, som om man inte tar svänget, timingen och fraseringen på allvar. Så inte i Norge. Det var det fräschaste orkestersound jag hört med distinkta stråkar och fett storbandsbrass som mötte Come Shines kammarjazziga uttryck och efter tubasolot i Nature Boy stod jag i soffan och jublade.
    Konserten präglades av ett ständigt samspel, mellan dirigent, orkester, jazzcombo och publik. Kärlek.