Börge Ring
Går in på Kulturhusets lördagsloppis och går ut en krona fattigare med Börge Rings LP Allting har sin tid från 1979 och färdas en dag senare med en fasansfull fart till mina tonår där Börge Ring var en av de eftertänksamma män med gitarr på magen som verkligen betydde något. Jag minns hur jag, då verkligt rotad i den svenska frikyrkomyllan, började förstå att det fanns nyanser av det mesta, till och med tron, och att de män, ja det var nästan alltid män, som höjde sina eldfängda röster över den hukande åhörarskarans huvuden kanske också skulle må bra av att inte alltid vara så erbarmerligt tvärsäkra på allting.
Börge Ring förmådde att koppla sin gudssyn och sina sångtexter till livet och döden och bottnade, åtminstone i mina öron, på ett mer ödmjukt sätt i sin relation till det som inte går att förklara.
Jag sitter förstummad när jag lyssnar och förvånas hur bra det låter. Det är ett inspelningshantverk som jag tror till viss del har gått förlorat med åren och instrumenten tillåts ännu låta som de gör innan åttiotalets ljudideal processar bort allt mellanregister och de små skavanker som ger liv åt en inspelning. När jag lyssnar på Franciskus solsång så domineras ljudbilden av en körsång av den typ som någon gång måste behandlas i en doktorsavhandling med titeln Frasering och ljudideal i Svenska Missionsförbundet under sjuttio- och åttiotalet. Det låter sig svårligen beskrivas men i mina öron tycks en ganska hård huvudklang vara en av byggstenarna och det tycks som om det svängigaste uttrycket var åttondelssynkopen som gärna framfördes med ett visst mått av stelhet men ändå med en slags hänförd övertygelse om att nu jädrar svänger vi till det här i kören och utförandet är så där härligt tydligt att man liksom känner åttondelarna hacka sig in i en samtdigt som den prydliga stämföringen inte direkt provocerar eftersom arrangemangen ofta var skrivna av någon som lite ängsligt tänkte på vad teoriläraren på musikhögskolan skulle säga om han mot förmodan skulle sätta örat mot dörren. Det är fullständigt charmerande men ändå lite livlöst. Om du förstår?
Börge Ring förmådde att koppla sin gudssyn och sina sångtexter till livet och döden och bottnade, åtminstone i mina öron, på ett mer ödmjukt sätt i sin relation till det som inte går att förklara.
Jag sitter förstummad när jag lyssnar och förvånas hur bra det låter. Det är ett inspelningshantverk som jag tror till viss del har gått förlorat med åren och instrumenten tillåts ännu låta som de gör innan åttiotalets ljudideal processar bort allt mellanregister och de små skavanker som ger liv åt en inspelning. När jag lyssnar på Franciskus solsång så domineras ljudbilden av en körsång av den typ som någon gång måste behandlas i en doktorsavhandling med titeln Frasering och ljudideal i Svenska Missionsförbundet under sjuttio- och åttiotalet. Det låter sig svårligen beskrivas men i mina öron tycks en ganska hård huvudklang vara en av byggstenarna och det tycks som om det svängigaste uttrycket var åttondelssynkopen som gärna framfördes med ett visst mått av stelhet men ändå med en slags hänförd övertygelse om att nu jädrar svänger vi till det här i kören och utförandet är så där härligt tydligt att man liksom känner åttondelarna hacka sig in i en samtdigt som den prydliga stämföringen inte direkt provocerar eftersom arrangemangen ofta var skrivna av någon som lite ängsligt tänkte på vad teoriläraren på musikhögskolan skulle säga om han mot förmodan skulle sätta örat mot dörren. Det är fullständigt charmerande men ändå lite livlöst. Om du förstår?
Kommentarer
Postat av: elev
Sållar du med kommentaren om åttiotalsljud bort "The Nightfly"? Tänk på vad du skriver!
Postat av: WB
Jo, det finns några strålande undantag.
Trackback
