Malibus prinsar
Brukar sällan hänfalla till att titta på dokusåpor, eller reality-tv som de känsliga språkkosmetologerna i den mediala världen kallar det, men jag måste medge att jag har svårt att motstå Malibus Prinsar på TV400.
Serien skildrar (nåja) David Foster och hans liv med hustru och två styvsöner som gör sitt bästa för att Foster skall bli irriterad och gärna gå upp i limningen av all undertryckt frustration. Seriens klo är förstås att David Foster en av musikvärldens mest uppburna producenter, arrangörer, låtskrivare och pianister inte har någon som helst glädje av det som familjefar. Han förklarar för sina bortskämda, och rätt odrägliga söner, dryga 20 år, att de kanske inte skall räkna med att försörja sig som trumslagare och att det inte är normalt att bjuda sina vänner på sushi för 700 dollar varje dag. Den fjortonfaldige grammyvinnaren gör sitt bästa genom att spärra deras kontokort och skäller ut dem efter noter på det där sättet som fäder alltid gjort. Och det är märkligt. Det är nästan arketypiskt. Att en man som skulle kunna anställa hur många städare som helst, ändå blir förbannad när han tvingas plocka upp smutstvätt och släcka i alla rum som hans malibubrats har varit i.
Det sorgligaste av allt är trots allt att vare sig Fosters styvsöner, deras usla kamrater eller ens hans fru verkar uppskatta hans hårda arbete och det faktum att han är en av populärmusikens stora stilbildare som förtjänar respekt och aktning. Det är jobbigt.
En intervju med Foster finns här.
Serien skildrar (nåja) David Foster och hans liv med hustru och två styvsöner som gör sitt bästa för att Foster skall bli irriterad och gärna gå upp i limningen av all undertryckt frustration. Seriens klo är förstås att David Foster en av musikvärldens mest uppburna producenter, arrangörer, låtskrivare och pianister inte har någon som helst glädje av det som familjefar. Han förklarar för sina bortskämda, och rätt odrägliga söner, dryga 20 år, att de kanske inte skall räkna med att försörja sig som trumslagare och att det inte är normalt att bjuda sina vänner på sushi för 700 dollar varje dag. Den fjortonfaldige grammyvinnaren gör sitt bästa genom att spärra deras kontokort och skäller ut dem efter noter på det där sättet som fäder alltid gjort. Och det är märkligt. Det är nästan arketypiskt. Att en man som skulle kunna anställa hur många städare som helst, ändå blir förbannad när han tvingas plocka upp smutstvätt och släcka i alla rum som hans malibubrats har varit i.
Det sorgligaste av allt är trots allt att vare sig Fosters styvsöner, deras usla kamrater eller ens hans fru verkar uppskatta hans hårda arbete och det faktum att han är en av populärmusikens stora stilbildare som förtjänar respekt och aktning. Det är jobbigt.
En intervju med Foster finns här.
Kommentarer
Trackback
