walkingbass

Spelade som sagt badminton igår. Förberedde sen någon lektion och somnade uttmattad men lycklig i TV-soffan. Vaknade 00.30 och försökte resa mig upp, men hindrades av en kramp i mitt vänstra ben, det svartnade för ögonen och jag gled som en spastisk säl ner på golvet, inget hjälpte och jag kände paniken komma, smärtan var överväldigande, det svartnade för ögonen och jag ropade på min bättre hälft, allt medan jag vred mig i de vidrigaste plågor. Jag såg livet passera revy, ljuset i tunneln och var beredd att göra ett definitivt bokslut. Till slut, efter en timme(?), kom M upp och hjälpte mig att komma upp på fötter igen. Hon uppmanade mig samtidigt i god pedagogisk ton att vicka på tårna. I förbifarten tillade hon att hon visste hur det kändes eftersom hon som gravid hade erfarit samma kramptillstånd. Jag kan inte, hur jag än försöker, minnas att hon har legat på golvet och i plågor ropat efter hjälp. Jag rodnar.  
    Om jag vore i underrättelsetjänsten och blev tillfångatagen för att avslöja alla rikets hemligheter skulle det räcka med att någon nöp mig lätt i armen innan jag tjänstvilligt skulle avslöja allt jag visste.