Joni Mitchell, Shine

Jag är ledsen Joni, men vi kan inte fortsätta att umgås på det här sättet.

Jag har sedan 1985 (Dog Eat Dog) nervöst pillat bort plasten från dina nya skivor och högljutt krävt tystnad när du har skämt bort mig med din omisskännliga frasering, dina kaxiga sångstämmor och ditt gitarrspel, de olika stämningarna och helt säregna kompen med det där rinnande forsande flödet som stoppas upp av dämpningar och döda toner. Och det musikerkollektiv som du har omgett dig med. Hur många gånger har jag inte lyssnat efter Larry Kleins komprimerade, men ändå sjungande bandlösa bas som breder ut sig i stereopanoramat? eller varför inte Jaco  och Pat Metheny på dina tidiga inspelningar. Du förstår, när jag lyssnat färdigt på Shine var jag tvungen att bläddra fram den äldsta skiva jag har med dig. Clouds från 1969. Då är du ännu en folksångerska med en förmåga att skriva de vackraste melodier man kan tänka sig. Jag var tvungen att lyssna på Both sides now som är så storslaget minimalistiskt vacker att det gör ont. För allvarligt talat. När du på Shine spelar piano och blandar Bob Sheppards saxofonspel med billiga syntljud så vill jag inte vara med. Det spelar ingen roll att kritikerna har skrivit upp dig. Du måste hitta tillbaka till svänget och ditt unika uttryck. Dina fantastiska låtar och din gudomliga sång pulvriseras nämligen av de taffliga arrangemangen och den löjeväckande instrumenteringen. Lämna Starbucks och kom hem. Snälla.
 
Joni, skall det verkligen behöva vara så här? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0