Jamerson vs Kaye
Jamersons anhöriga har under senare år verkligen tagit striden mot den gamla basisten i Beach Boys, Carol Kaye som med en enträgenhet som saknar motstycke hävdar att hon spelar bas på en del av Motowns tidigare inspelningar. Det finns inga regelrätta listor som bekräftar att till exempel Jamerson spelar bas på en speciell låt utan utsagorna bygger mer på var låtarna spelades in och med vilken producent. Carol Kaye hävdar att mycket av Motowns material spelades in i LA långt innan Motown flyttade från Detroit på riktigt och att hon därför följdriktigt spelar på låtarna. Där står striden. Som Allan Slutsky, mannen bakom boken Standing in the shadows of Motown konstaterar så har ingen överhuvudtaget varit intresserad av vad JJ har gjort tidigare. Få världsmusiker har stått mer i skuggan än vad han har gjort, men efter hypen kring boken och senare filmen har ett intresse väckts som har gjort att Jamerson postumt har fått mer erkännanden än vad han sannolikt någonsin drömde om. Kaye framhärdar forftarande i att hon har spelat baslinjerna som av många betraktas som rena jamersonsignaturer.
Vem har rätt? Jag är benägen att hålla med Slutsky om att Jamersons sound är omisskännlöigt liksom hans säregna idéer, men vem är jag att tala om vad som är vad. En intressant detalj, som inte bevisar någonting, är att Stevie Wonder i sin Fulfillingness´ First Finale i konvulutet tackar Jamerson med orden "Your talent is unlimited, thank you". Det tycks som ett genuint erkännande och jag inbillar mig att Jamerson hade positionen som det underfundiga geniet bland medmusikerna.
Jag har för övrigt själv använt en del av Kayes instruktionsmaterial och skrev för några år sedan ett mail och tackade för hennes genomtänkta böcker. Döm om min förvåning när ett handskrivet brev med hennes biografi och ett stenhårt plektrum landade i min brevlåda någon vecka senare. Jag blir fortfarande gråtmild när jag tänker på det.
