Jag blir aldrig äldre än så här

LeMarc börjar tränga in i mina vener. Hans sorgliga bilder flyter upp till ytan och gör mig nedstämd på ett trivsamt vis.


Och pojken som en gång var jag, satt på ett tak och såg allting,
han grät

Med en brunn av tårar, han hade blå serpentiner av längtan, i
knät

(Pärlemor
från Bok med blanka sidor)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0