walkingbass

När jag startade min mycket korta militära karriär minns jag hur en av de nyinryckta kamraterna efter ungefär 4,5 minuter räckte upp handen och ställde den adekvata, men samtidigt totalt skruvade frågan: Vad får vi för vapen? Jag har varken förr eller senare mer intensivt längtat hem. Jag har aldrig hört hemma mindre någonstans än i gröna kläder. En känsla av liknande art men i en mer utspädd form brukar jag känna när jag närvarar på föräldramöten. Men ikväll var det annorlunda och det chockerar mig. Förskolepersonalen framstod som kunnig engagerad och djupt motiverad att göra det bästa för barnen och jag hälsade på flera av föräldrarna och småpratade till och med lite grann med flera stycken. När rektorn hade informerat var jag beredd att ropa Bravo! och applådera men jag hejdade mig. Alla var trevliga och glada hela tiden och det rådde en positiv och uppskattande anda hela tiden. Visst är det konstigt?