Ej anträffbar

Det är lite körigt nu. Jag stod alldeles nyss i postskrubben på Konsum Dalvik och väntade på att de skulle hitta mitt paket från CD Universe med den från Japan importerade Airplay från 1980. Jag småsprang ut ur affären efter att ha betalat moms, tull och postens expedtitionsavgift, ut till bilen och flippade in CD:n och körde en lång omväg med Stranded på högsta volym med Funderburks stämsång som en klar kristall.  Bilhögtalarna hängde snart från bildörrarna som nypoppade popcorn och jag tvärnitade utanför ytterdörren och ilade frustande med ytterkläderna på, in i vardagsrummet och bad barnen stänga av det där tecknade larvet de tittade på och förklarade att de nu skulle få höra på riktig amerikansk musik från nittonhundraåttiotalet och visserligen sänkte de volymen på burken lite men när jag höjde volymen och sjöng min grymmaste falsettsång och spelade Jay Graydons gitarrsolo i luften såg de nästan lite illa berörda ut. Jag stod med andra ord inför ett pedagogiskt problem som ingen på Musikhögskolan hade förberett mig på. Jag försökte att övertyga dem, men de sa avmätt att det var lugnt och skönt innan jag kom hem.
    Jag lät mig inte nedslås utan frossade snart i den mest fettdrypande och kaloristinna åttiotalsnostalgi jag har upplevt på länge. Airplay. Med Graydons solon som rör sig ut och in i harmonierna som om vore de helt transparenta och Fosters pianofigurer som är så distinkta och utmejslade att de lämnar avtryck i högtalarkonerna. Funderburk. Med stämband av is. Jerry Heys signaturblås med de höga trombonstämmorna som är så snygga och ligger så rätt i produktionen att det värker i hjärtat. Porcaros osvikliga funkshuffle som puttrar i ett groovigt långkok med en precision och ett sound som trummisar världen över med vördnad har närmat sig sedan dess. Även om ett par låtar tjugosju år senare känns svaga är det helt enkelt förbaskat bra. 
    Vänner. Ni som fortfarande finns kvar från den här tiden. Rätta mig om jag har fel, men jag påstår att jag och några kamrater spelade förband till Tommy Funderburks band The Front på en lägergård utanför Aneby. Det låter inte klokt, men visst var det så? Om jag minns rätt satt min vän pianisten bland en skog av syntstativ och letade efter ett pianoljud och jag själv spelade på den största basförstärkare jag hade sett. Tommy Funderburk måste ju ha befunnit sig på en armlängds avstånd. Eller? Det låter inte klokt.
     För övrigt är jag inte anträffbar imorgon. Jag skall trycka in ipodlurarna ända in i hjärnan och åka upp till Axamo och ställa mig framför ett snyggt propellerplan och lägga upp planerna för min verklighetsflykt till åttiotalet. Kan jag inte bara få vara ifred?

image43


      

       



Kommentarer
Postat av: Ulf Hansson

Jodå, du träffade Funderburk 1985 och vi spelade alla på instrument man bara sett i fyrfärgsannonser i amerikanska musiktidningar tidigare. Overkligt. Det lär ha låtit rätt kass.
Det gjorde å
andra sidan huvudattraktionen också, den ende konsert jag kan påminna mig som i antal smärtsamma decibel kan tävla med Gino Vanelli, Konserthuset, Jönköping. Men jag vill ändå minnas att vi tyckte att plattan, The Front, var rätt bra, så jag letade rätt på min gamla kassettkopia. Det borde jag inte ha gjort.

2007-10-19 @ 08:35:42
Postat av: Po

Ja, det var väl då man tog sina första stapplande steg i det anglosaxiska språket. -Hallo, my name is Tommy Funderburk plus ett handslag var det första som mötte mig i dörren. Stort. Efter det steg jag in i synthimlen och frågade keyboardkillen med nervös stämma -Do you have a pianosound?. Kändes ju lite overkill att plocka upp min DX7:a och mitt bosschorus.

2007-10-19 @ 09:10:12
Postat av: Johan Reuterskiöld

Ha! Hamnade här av en slump. Du skriver ju aproligt! Detta citat är underbart, det tror jag att jag snor rakt av nån gång: "För övrigt är jag inte anträffbar imorgon. Jag skall trycka in ipodlurarna ända in i hjärnan och åka upp till Axamo och ställa mig framför ett snyggt propellerplan och lägga upp planerna för min verklighetsflykt till åttiotalet. Kan jag inte bara få vara ifred?"

Tack,
/Johan Reuterskiöld, Stockholm

2008-04-25 @ 10:14:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0