walkingbass

Spelade innebandy för andra gången den här terminen och kommer hem med ett klädsamt soligt leende. Varför? (Jag förstod att det är den frågan Du, käre läsare, ställer, men eftersom det är jag som skriver och inte Du, ställer jag den åt dig, en ren läsarservice präglad av generös omtanke.)  Jo, jag har spelat innebandy och lämnar planen utan tillstymmelse av smärta. Mitt sargade knä känns väloljat, min småländska vad är intakt så när som på begynnande blåmärken orsakade av kollegan C:s missriktade skottförsök. (Han skjuter hårt men med en träffsäkerhet som inte skulle låta honom träffa en ladugård inifrån.) Min rygg är dessutom hel, även om jag hade en krampkänning när jag lade mig för att vila en stund. Jag bad, för övrigt, genast min dotter att massera min krampande rygg men hon klargjorde klart och koncist att hon inte hade någon avsikt att räcka en hjälpande hand. 
    Trots debaclet med ryggen är jag i en prima form och jag ber Doktorn, Direktören och Rektorn att vara inställda på ett mer helhjärtat motstånd på badmintonplanen i fortsättningen. Jag är medveten om att min kvalitet på banan inte har motsvarat de högt ställda förväntningarna, jag har ju varit skadad, men jag lovar att ni i fortsättningen kommer att känna igen den grace och det väl synkroniserade rörelsemönster som tidigare kännetecknat mitt spel. Med tanke på den explosiva spelstil jag har så är det i och för sig inte konstigt att kroppen tar stryk.