walkingbass

Min relation till datorer är egentligen rätt okomplicerad; jag mailar, surfar, skriver, räknar och laddar min ipod med frisk musik. Med ojämna mellanrum drabbas jag dock av något som torde diagnostiseras som spelmani. I förhistorisk tid, låt oss säga 1987 fick jag låna en dator av en kamrat som begav sig till USA i ett år. Ett Tetris följde med och där satt jag och passade in olika geometriska figurer i varandra med en glasartad blick. På 1990-talet satt jag sannolikt flera veckor, effektiv tid, och klickade mig genom Myst och vred på torn och tittade på brusiga filmer från en obebodd ö. Några år senare förstörde jag ett helt jullov med Colin McRae och hans vanebildande rallyspel innan Nisse, en webbaserad variant av Alfapet introducerades av några IB-elever. En tid senare lanserades Betapet, en gratisvariant i javaform som lanserades sedan skaparen av Nisse insett att det skulle gå att tjäna pengar på spelandet.
    Ett tag var mitt betapetspelande närmast maniskt uppslukande. Jag satt uppe till tre på nätterna för att förbättra min rating och kunde inte sova för jag såg bokstäver och fyrkanter flimra förbi. Nu ströspelar jag ytterst sällan i rent avkopplande syfte. Det är nämligen omöjligt att tänka på något annat när man pusslar ihop ord under tidspress. Trots allt, det är få saker som ger mig en störrre adrenalinkick än när jag krossar Läkaren i en hetsmatch. Men mitt råd är: Börja inte. Du fastnar direkt. Om du ändå registrerar dig så sök efter basso och ge mig en match. Ett sant nöje. När jag vinner.