walkingbass

Jag går ytterst sällan på opera. Låt oss säga en gång per år. Möjligen har jag haft otur tidigare, men jag har sett flera olika föreställningar där man på något vis har krånglat till själva grundhanteringen av librettot genom att placera handlingen i nutid eller varför inte 1980-tal när verket i själva verket är skrivet på 1700-talet. Jag förstår förvisso idén med att aktualisera operan genom att lyfta fram tematiken i en miljö känner igen. Men det blir fel. Musiken kommer i skymundan och man sitter iställer och tänker så att det knakar över den finurliga scenografin och de konstfulla kostymerna och försöker förstå alla de ädla och geniala motiv regissören har haft för sin inre blick men som jag för mitt liv inte kan förstå.
    Göteborgsoperans uppsättning av Rossinis Barberaren i Sevilla är befriad från den problematiken. Scenografin är enkel, flexibel, rörlig och stiliserad på ett charmfullt vis genom fyra husfasader som lätt flyttas av aktörerna eller scenarbetarna som är fullt synliga emellanåt. Dansarna och gitarrspelet förstärker det komiska och folkliga draget i framställningen och det är egentligen aldrig särskilt tråkigt. Det är friskt, med glimten i ögat nästan på ett göteborgskt vis och högklassiga sångprestationer. Camilla Tillings insats imponerade mest på mig personligen. Full kontroll och ett lekfullt uttryck på det blodfullaste allvar. Föreställningen präglas av en slags avslappnad timing där scenografin flyttas med en nonchalant puff och ett och annat svenskt ord slinker in i handlingen. En opera buffa av det här slaget har i mina ögon och öron inte så fantastiskt mycket att säga; librettot blir mer en ursäkt för att konstruera olika sång- och scenkonstellationer där intrigen till slut endast blir en ram för musiken att verka i. Ibland är det väl gott nog?



Foto: Ingemar Jernberg