Allvarligt talat
Och då menar jag inte på det där sättet som jag talar till mina barn. Nej. Jag menar allvarligt talat. Jag har den här veckan kommit till insikt om den djupaste drivkraften i mitt enfaldiga mörkgråa liv. Jag sade det spontant till en kollega och jag har sedan dess insett att just dessa ord sammanfattar min flegmatiska och spleenaktiga livshållning: Kan man inte bara få vara i fred?
Jag drabbades inte direkt av insikten av att det är min livscykels mjäkiga katalysator, men jag fick en varm känsla i hela kroppen när jag steg ut på vår fallfärdiga entrétrappa för en kvällspromenad. En frälsningsupplevelse? Jag vet inte.
Jag kräver inte särskilt mycket sysselsättning. Jag är liknöjd i ordets mest positiva betydelse. Om jag bara fick vara i fred så skulle jag uppnå en total jämvikt. Jag skulle ägna mig åt att nattvandra i de nedsläckta villakvarteren med ipoden full av småledsna rundlagda medelålders män som desperat väser fram sina kväden om längtan och närvaron av den frånvarande guden. Jag skulle bara lyssna på musik där basen ligger så långt fram i ljudbilden att jag uppfattar det småfuktiga anslaget och alla spöktonerna som varsamt knuffar in trumhinnan i mörkret och dämpningarna som uppsluppet släpper fram virveltrumman på två och fyra och de där små kromatiska förslagen som limmar ihop hela kompet. Trots allt. Det är ju det som är den yttersta meningen med livet. På dagarna? Kan man inte bara få vara i fred?
Jag drabbades inte direkt av insikten av att det är min livscykels mjäkiga katalysator, men jag fick en varm känsla i hela kroppen när jag steg ut på vår fallfärdiga entrétrappa för en kvällspromenad. En frälsningsupplevelse? Jag vet inte.
Jag kräver inte särskilt mycket sysselsättning. Jag är liknöjd i ordets mest positiva betydelse. Om jag bara fick vara i fred så skulle jag uppnå en total jämvikt. Jag skulle ägna mig åt att nattvandra i de nedsläckta villakvarteren med ipoden full av småledsna rundlagda medelålders män som desperat väser fram sina kväden om längtan och närvaron av den frånvarande guden. Jag skulle bara lyssna på musik där basen ligger så långt fram i ljudbilden att jag uppfattar det småfuktiga anslaget och alla spöktonerna som varsamt knuffar in trumhinnan i mörkret och dämpningarna som uppsluppet släpper fram virveltrumman på två och fyra och de där små kromatiska förslagen som limmar ihop hela kompet. Trots allt. Det är ju det som är den yttersta meningen med livet. På dagarna? Kan man inte bara få vara i fred?
Kommentarer
Trackback
