Mnozil
Mnozil Brass, Pingstkyrkan Jönköping 25/5, ett av de mest extravaganta framträdanden jag sett och hört. 7 brassmusiker, 3 trumpeter, 3 tromboner, 1 tuba, som agerar, dansar, sjunger (!), och dessutom är fullfjädrade musiker i de stilar man komma att tänka på i samband med brassmusik.
Jag brukar då och då raljera över bleckblåsares bodybuildertänkande, det vill säga musik handlar inte om uttryck, utan högst, starkast och snabbast. (Jag minns fortfarande Lasse Lindgrens gästspel på Svarta Börsen, när han bad publiken att backa en aning: "man vill ju inte skada någon".) Dessutom brukar det ta en stund för en bleckblåsare att upptäcka att musikalisk kommunikation rätt ofta handlar om att kliva utanför den egna instrumentgruppen och stämman: Ja - det finns en trumslagare som håller takten och det är inte alltid snyggt när blåset hänger, ja - den ton du spelar förhåller sig till det ackord som pianisten spelar, ja - samma slinga finns i gitarren även om det inte hörs när du spelar i fff och ja - det är basisten som svänger där i hörnet.
Mnozil bekräftade naturligtvis en del av dessa fördomar (?) när trumpetarna otaliga gånger duellerade, låt vara med en komisk touch. Den lyriske trumpetaren göre sig icke besvär. Samtidigt en stående ovation till Thomas Gansch som förutom att vara en av de mest glödande screamers jag hört också i en briljant duett med Leonhard Paul lät höra ett tonspråk med lekfullhet och timing som gick rätt in i själen hos en mer jazzorienterad åhörare. Mnozil gav också näsflöjtens krympande skara ett ansikte även om det vanvördiga bortkastandet måste ses rent symboliskt.
Jag brukar då och då raljera över bleckblåsares bodybuildertänkande, det vill säga musik handlar inte om uttryck, utan högst, starkast och snabbast. (Jag minns fortfarande Lasse Lindgrens gästspel på Svarta Börsen, när han bad publiken att backa en aning: "man vill ju inte skada någon".) Dessutom brukar det ta en stund för en bleckblåsare att upptäcka att musikalisk kommunikation rätt ofta handlar om att kliva utanför den egna instrumentgruppen och stämman: Ja - det finns en trumslagare som håller takten och det är inte alltid snyggt när blåset hänger, ja - den ton du spelar förhåller sig till det ackord som pianisten spelar, ja - samma slinga finns i gitarren även om det inte hörs när du spelar i fff och ja - det är basisten som svänger där i hörnet.
Mnozil bekräftade naturligtvis en del av dessa fördomar (?) när trumpetarna otaliga gånger duellerade, låt vara med en komisk touch. Den lyriske trumpetaren göre sig icke besvär. Samtidigt en stående ovation till Thomas Gansch som förutom att vara en av de mest glödande screamers jag hört också i en briljant duett med Leonhard Paul lät höra ett tonspråk med lekfullhet och timing som gick rätt in i själen hos en mer jazzorienterad åhörare. Mnozil gav också näsflöjtens krympande skara ett ansikte även om det vanvördiga bortkastandet måste ses rent symboliskt.
Kommentarer
Trackback
