walkingbass

... skäl till att börja spela bas.

Du står längst bak på scenen dit strålkastarna inte når, å andra sidan är det så hett av ljuset som kommer bakifrån att dina inälvor kokar, eller åtminstone småputtrar.

Du står mellan gitarristens alltför höga volym och trummisens crashcymbal. Scylla och Karybdis? Västanfläkt.

Du har den absolut tyngsta utrustningen som skall släpas baxas krängas hävas ur bilen in i hissen upp på scenen över blåsarnas notställsväska som de glömmer efter konserten så att du tvingas släpa på ännu mer prylar. När du väl står färdig för soundcheck, gnäller en av trumpetarna över att han glömde sitt trumpetställ (vikt 150 g, och en av två saker som den stackars plågade konstnären skulle komma ihåg) och efter den första cymbalinsatsen från trumjocken inser du att öronpropparna är borta och visslet i dina öron överröstar nästan sångmonitorn.

Du tittar hålögt ut mot publiken klockan 21.00 en fredagkväll och tycker att du är den mest missplacerade personen i världen sedan Bert Karlsson satt i riksdagen och att höjden av livskvalitet är att se Let´s dance. En folköl och lite trasiga chips flimrar som en hägring. Du får plötsligt lust att kortsluta hela skiten och åka hem.

Efter konserten kommer en överförfriskad herre med en andedräkt som ödelägger kretsarna i Dantes Inferno och tackar för gitarrsolot.