walkingbass

Var härförledenoch lyssnade på Alan Holdsworth på Fasching. Jag har inte varit där sedan jag studerade i Stockholm på 80-talet. Samma trånga svettiga känsla med tålmodig och stressad servis som balanserar mat och dryck genom publikhavet. På utsatt tid var bandet där: Holdsworth, Chad Wackerman, Alan Pasqua och Jimmy Haslip. Fusionadeln. Medelålders män. Jag blev en smula tagen av att jag stod 8 meter från den basist som jag tagit mest intryck av, försvarat, hyllat och vars basgångar jag lyssnat på i snart 30 år. Håret på ända, som om han sovit fram till konsertens början. Faktum är att jag inte har sett en trötttare människa i hela mitt liv, men när Wackerman knackade in föll allt på plats, tonen, dynamiken,  elasticiteten som ger det för Haslip så typiska soundet och uttrycket.  Två set magi och bilen rullade lätt hem.