Jag har troligen inget liv...
...eftersom jag på årets soligaste dag satt och såg på American Idol på danska TV3 med min sommarslöa tonårsdotter. Jag har tidigare förfasat mig över den svenska varianten på programmet där jurymedlemmarna verkar gå mer efter utseende och en obefintlig fingertoppskänsla än att bedöma det som verkligen betyder något, sångrösten.
I de klipp av de tusentals sångprov som görs i American Idol finns förvisso tendenser till lyteskomik där juryn går onödigt hårt åt personer som av olika orsaker inte har den självinsikt som krävs. Men lägg märke till att ingen förpassas ut för att de inte ser tillräckligt anpassningsbara ut.
Faktum är att det som ger American Idol dess verkliga tyngd är den kompetenta juryn. Randy Jackson är en etablerad fulllblodsmusiker och producent, självklart basist, som bland annat har spelat på Madonnas Like a Prayer, turnerat med Mariah Carey, Jean-Luc Ponty, Aretha Franklin och Billy Cobham. Paula Abdul bhöver ingen presentation men många känner sannolikt inte till den karriär som koreograf som låg till grund för hennes succé som artist. i filmen American Beauty syns delar av hennes verk i drömsekvenserna. Simon Cowell är plågsamt uppnäst, men är samtidigt A&R på SONY BMG i Storbritannien så det är svårt att ifrågasätta hans yrkeskunnande. Vart vill jag komma? Jo, i USA tar producenterna av American Idol det hela på ett blodig allvar vilket bland annat märks, när Tony Bennet, Stevie Wonder och David Foster varit engagerade som repetitörer och artister och kommit med råd och synpunkter som även initierade musikutövare kan ta till sig. Man möter de tävlande och deras insatser med den största respekt genom att vara ärliga: Du sjöng falskt, men kläderna är fantastiska. Jag inser snabbt att ingetdera stämmer på mig.
Hey dawg, you have no output and your outfit stinks, kommer Randy Jackson väsa på nästa lönesamtal.
I de klipp av de tusentals sångprov som görs i American Idol finns förvisso tendenser till lyteskomik där juryn går onödigt hårt åt personer som av olika orsaker inte har den självinsikt som krävs. Men lägg märke till att ingen förpassas ut för att de inte ser tillräckligt anpassningsbara ut.
Faktum är att det som ger American Idol dess verkliga tyngd är den kompetenta juryn. Randy Jackson är en etablerad fulllblodsmusiker och producent, självklart basist, som bland annat har spelat på Madonnas Like a Prayer, turnerat med Mariah Carey, Jean-Luc Ponty, Aretha Franklin och Billy Cobham. Paula Abdul bhöver ingen presentation men många känner sannolikt inte till den karriär som koreograf som låg till grund för hennes succé som artist. i filmen American Beauty syns delar av hennes verk i drömsekvenserna. Simon Cowell är plågsamt uppnäst, men är samtidigt A&R på SONY BMG i Storbritannien så det är svårt att ifrågasätta hans yrkeskunnande. Vart vill jag komma? Jo, i USA tar producenterna av American Idol det hela på ett blodig allvar vilket bland annat märks, när Tony Bennet, Stevie Wonder och David Foster varit engagerade som repetitörer och artister och kommit med råd och synpunkter som även initierade musikutövare kan ta till sig. Man möter de tävlande och deras insatser med den största respekt genom att vara ärliga: Du sjöng falskt, men kläderna är fantastiska. Jag inser snabbt att ingetdera stämmer på mig.
Hey dawg, you have no output and your outfit stinks, kommer Randy Jackson väsa på nästa lönesamtal.
Kommentarer
Postat av: bernur
...som inte heller har mycket till liv tittar ibland på programmet "So 80s" på VH1, och tycker att alla dessa snedtandade och ickesymmetriska ansikten blivit bortopererade från moderna videor. Men det är inte bara musiken, utan snart allt blir bedömt med utseendet som mall.
Postat av: Carrobarro
Hej Bosse! Carro här som upptäckt din blogg. Underhållande minst sagt. Och jag blir sååå glad att du Bo av alla ser på mitt favvoprogram och ger det cred! American Idol är en institution hos oss, nja hos mig..., fantasktiskt program. Sist med Tony Bennet! Nästa gång med JLo. I svenska idol tar vi med...Di Leva...viss skillnad kanske. Kram
Trackback
