Från Semlons dalar till Lingonben


1977 visade SVT en ny underhållningsserie på lördagar, namnet var Semlons dalar. Jag var 12 år och begrep inte ett skvatt av Povels ordvitsande och var, som jag minns det, besviken på att det överhuvudtaget fick utrymme en lördagkväll i TV.

Som nybakad lärare på 90-talet, med som främsta mål att överleva musiklektionerna på mellanstadiet, var Lingonben en återkommande räddare i nöden:

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla Hästen heter Sverker

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp Kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar, hur skall lillan orka?

Succén var given och ungarna tjöt av skratt. Förmodligen för att han lyckades driva med den begreppsvärld som de själva precis lämnat. Povel klev rätt in i barnens skrattcentra utan att passera Gå och torde ha varit en fenomenal musiklärare för vilka åldrar som helst. Men Semlons dalar gick inte att förstå.

Ungefär 14 år senare spelar jag och mina kamrater några gånger med Anne-Lie Rydé som dammat av kioskvältaren Gräsänklingblues. Hon gör den ganska skitig och tunggungig och byter ut Stig Järrel mot Lena Philipsson och det biter hela vägen.
 
På senare år fick jag upp ögonen för Povel som den musiker, instrumentalist han var. SVT visade ett par program där Povel arbetar med Sven Olssons Trio och det är ekvilibristisk kammarjazz på högsta tänkbara nivå. Sture Åkerberg och Sven Olsson verkar ha ett innerligt leende genom varje musikstycke och det sitter som en fläskläpp. 

Min sista glimt av Povel var när Vardagsrummet, Svarta Börsen, Jönköping hade avslutningskonsert i Konserthuset. Vi som medverkade fick sitta i soffor på scenen och jag satt två meter från Povel som kisade mot strålkastarna och blev lite småirriterad över att kamerorna blixtrade från musikerna på scenen. Han var helt omringad. Backa Hans och sonen Mikael fick göra sitt yttersta för att hänga med i hans musikaliska krumsprång och gjorde det elegant och tyngdlöst.   

Att Henrik Dorsin fick Karamellodiktstipendiet samma dag som Povel dog känns helt naturligt. En ung ramelist från Lidingö vars hjärna kokar i ett ständigt textligt högtryck och lika dödsföraktande lånar element från olika musikstilar.

image7



   


Kommentarer
Postat av: bernur

Henrik Dorsin, ja - och Povel Ramel har också förgyllt flera av mina tråkiga barndagar med sina oefterhärmliga ordvitsar. En gammal kompis till mig var skickliga Povel-imitatör (samt kunde hela SJ:s tågtidtabell utantill, en släng av den autistiska slev som träffar så många av oss - - -), och roade oss ofta med dessa galna sånger (samt väckte mig mitt i natten med att på sin synth spela duschscenmusiken från Psycho: sån humor hade han!).

2007-06-07 @ 13:20:27
Postat av: B

Som jag brukar säga, hellre en dålig ordvits än ett dåligt vitsord.

2007-06-11 @ 11:59:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0