walkingbass

I min triptyk över Miles tvingas jag nämna Bitches Brew. Det är en eländig skiva från en eländig period i jazzens utveckling. Förvisso hyllas Miles för att ha släppt fram unga musiker med en mer populärmusikalisk bakgrund, men musiken är stendöd. Det är dödsdömt att osorterat överföra rockinfluenser utan att det filtreras genom jazzens timing och tonspråk. Kvar blir endast den kantigaste fyrkant som kan tänkas. Man får intrycket att jazzmusiker vid den här tiden blev så överväldiga över rockens uttryck att man gladeligen sålde sina egna ideal för att få spela med den tidens värsta skrammelpellar. Det är väl ingen som på¨fullt allvar tror att en trumpetare förstår någonting av vad rock är egentligen?