walkingbass

Jag skickades igår på uppdrag sänd av jag vet inte vem eller vad. Vår elektriska gräsklippare hade dragit sin sista suck och eftersom gräset hotfullt vajade i knähöjd begav jag mig ut för att göra en marknadsundersökning som skulle sluta med ett inköp av något så prosaiskt som en gräsklippare. Nåväl, jag besökte i tur och ordning Granngården, K-Rauta, Coop och Jula och minst ett ställe till där händiga män, sannolikt med hår på bröstet, står och vrider och vänder på verktyg, brädlappar eller synar elkablar sådär inkännande som om de höll ett årgångsvin eller varför inte all världens samlade kunskap i sina valkiga händer. Själv tittar jag tillräckligt fårögt på gräsklipparna för att en försäljare skall förbarma sig över mig och ge mig några användbara råd. Tillslut köper jag ett gult monster som skall finfördela gräset extra utomordentligt och jag beger mig stolt, lycklig och upprymd hem för att montera ihop schabraket. Det går åt pepparn, klipparen är lika död som en polsk rymdfilm och jag tvingas återvända och känner hur hela jag fylls av en förtärande skuld över att jag inte kunde erbjuda den gula plasthögen ett bättre hem.  
    Lyckligtvis jobbar en gammal elev i butiken, som genom något telefonsamtal får det till ett garantifel, och hon lyckas på något sätt flytta mina skuldkänslor till tillverkarens breda axlar. Det kan inte beskrivas som något annat än en frälsningsupplevelse.