Overcoming?
Efter att ha tillbringat en hel dag i Sveriges regnparadis Gränna kändes det, ja välsignat, att se den utmärkta danska dokumentären Overcoming, som följer CSC-stallet i Tour de France 2004. Jag har sedan 1996 varit beroende av Tour de France. Det år då Bjarne Riis, som nu äger CSC och i filmen 2004 är stalldirektör, för övrigt vann. Numer har Riis strukits som segrare och raderats ur tourens officiella rullor sedan han för någon månad sedan erkände att han varit dopad med epo då han vann. Det smärtar förstås en cykelfantast att inse att hela sporten är genomrutten, särskilt som Riis seger 2004 var det flottaste triumftåg jag har sett. Han knäckte den akademiskt kalkylerande Indurain och klättrade i alperna som en dansk bergsget. Jag minns också hur Riis i ledning backade ner till följebilen för att hämta vatten till sina hjälpryttare, som tack för deras helt självuppoffrande slit. Konstigt nog var jag i Köpenhamn samma dag som Bjarne Riis kom hem som segrare och hyllades på Stortorget, men jag fattade inte att det var det som folk vallfärdade till och missade förstås hela festen. Men han var alltså en fuskare, bland många visserligen, minns att förra årets segrare Floyd Landis var dopad och fråntogs segern och listan med med världscyklister som befunnits dopade eller insyltade med tvivelaktiga doktorer kan göras lika lång som texten i Brott och straff.
I Overcoming skildras framgångsrikt det psykologiska spelet i Tour de France, mellan cyklisterna, mellan stalledningarna, mellan cyklister och media och det nära nog omänskliga lidande och uppoffrande som cykelryttarna utsätter sig för. Totalt uppskrapade efter vurpor, med brutna handleder och blåslagna kroppar som inte verkar ha ett uns extra fett i reserv underkastar de sig plåga efter plåga i tre veckor. I år är touren 355 mil. Jag cyklade Vätterrundan, 31 mil, förra året och tyckte att jag led så det räckte.
I filmen skildras förstås också medias jakt på dopingskandaler och med historiens ljus på Riis går det att se att han inte är särskilt bekväm i kontakten med media. Intressant också hur Riis på träningslägren försöker att bygga upp en lagkänsla, men hur han under touren förbyts till att vilja klämma den sista blodsdroppen ur sina svårt sargade ryttare; han skäller och gnäller och sprider missmod i truppen när den snarast behöver support. Ingen stor ledare.
I Overcoming skildras framgångsrikt det psykologiska spelet i Tour de France, mellan cyklisterna, mellan stalledningarna, mellan cyklister och media och det nära nog omänskliga lidande och uppoffrande som cykelryttarna utsätter sig för. Totalt uppskrapade efter vurpor, med brutna handleder och blåslagna kroppar som inte verkar ha ett uns extra fett i reserv underkastar de sig plåga efter plåga i tre veckor. I år är touren 355 mil. Jag cyklade Vätterrundan, 31 mil, förra året och tyckte att jag led så det räckte.
I filmen skildras förstås också medias jakt på dopingskandaler och med historiens ljus på Riis går det att se att han inte är särskilt bekväm i kontakten med media. Intressant också hur Riis på träningslägren försöker att bygga upp en lagkänsla, men hur han under touren förbyts till att vilja klämma den sista blodsdroppen ur sina svårt sargade ryttare; han skäller och gnäller och sprider missmod i truppen när den snarast behöver support. Ingen stor ledare.
Kommentarer
Trackback
